Kina vs Taiwan

lördag 21 juni 2008 ·

Som uppvuxen i ett land som inte erkänner Taiwan och med någon sorts grundläggande naiv förhoppning att länder som kallar sig för kommunistiska faktisk lever upp till något liten del av ideologin så har jag alltid lutat åt Kina jämtemot Taiwan. Att Taiwan invaderades och styrdes av den högernationalistiska armén som förlorade inbördeskriget gjorde det ännu lättare.

Numera är jag hyffsat övertygad om det omvända. Till inte liten del beror det förstås på min taiwanesiska (dvs. hennes släkt bodde på Taiwan när KMT invaderade) fru som fått mig intresserad av taiwanesisk politik. Den stora konkurrenten till KMT är det "gröna partiet" (DPP) (KMT är det blå partiet). Den förra presidenten var den första som inte var KMT. Han hann med att göra en hel del reformer i vad jag skulle kalla socialdemokratisk anda, olika sociala skyddssystem infördes innan KMT hade tagit sig samman och tagit tillbaka makten.

Om Taiwan tidigare kunde kritiseras för att vara en militärdominerad högerdiktatur så är nu Kina många gånger värre. Liksom för de stalinistiska diktaturerna så störs jag i djupet av min själ av att man så totalt korrumperar det kommunistiska idealet. Miljonärer i lyxbilar samtidigt som andra inte har råd att skicka sina barn till skolan eller betala för livsviktiga medicinska ingrepp. På mitt sätt att se världen är det inte en tänkbar möjlighet i ett land som kallar sig socialistiskt eller kommunistiskt. Kina har tagit det värsta från de vänsterinriktade avarterna av socialismen (enpartistaten) och blandat med det värsta från den kapitalistiska sfären (de absurda skillnaderna mellan de som har och de som inte har). Resultatet är inte vidare lyckat... ur mitt perspektiv. Ett land där skolan inte är kostnadsfri och där sjukvården inte är tillgänglig för alla är inte ett land som kan kalla sig socialistiskt eller kommunistiskt.

(Kanske bäst att lägga till att jag aldrig varit kommunist. Jag är och har varit socialist sen jag blev politiskt medveten någon gång innan tonåren. Jag har aldrig varit kommunist därför att jag inte tror på det klasslösa statslösa anarkosocialistiska samhälle som beskrivs som slutmålet i den kommunistiska ideologin. Jag tror inte att det är möjligt att förvandla människans grundläggande egoistiska inställning till livet till ett kollektivt ansvarstagande, det krävs styrmedel, uppmuntran och viss möjlighet att få utlopp för egoismen. Jag ser en stark stat som den enda garanten för att alla människor i ett samhälle ska få reell frihet i kombination med trygghet, därför är jag socialist)

3 kommentarer:

Mats Werner sa...
1 juli 2008 20:21  

Heja David! Det gladde en gammal borgare att läsa att Du inte är helt "förtappad" :-))! Också ett intryck jag faktiskt haft när jag hört Dina olika inlägg i olika frågor.

Man kan med sympati även som borgare omfatta den idealistiska bilden av ett socialistiskt samhälle. De reella försöken tycks dock alltid spåra ur, vilket säkert har med den egoistiska människans väsen. Får hon en möjlighet, utnyttjar hon den till sin personlig fördel, och det var precis vad herrar Lenin, Stalin m.fl. gjorde.

Jag är glad att läsa hur pass insiktsfull Du är i detta. Den stora skillnaden mellan Dig och mig är kanske bara i synen på den "starka staten". Visst, jag kan se fördelar med ett starkt samhälle, en stark kommunledning som får "saker gjorda" utan större opposition. Som gammal företagare skulle jag absolut föredra att ha att göra med den typ av kommunala företrädare som den duktige entreprenören Janne Persson efterlyser. De som kan säga ja eller nej direkt - utan att behöva fråga några andra. I min värld kan en sådan ordning dock lika gärna falla åt "höger" som "vänster". Det är lika illa. En stark stat korrumperas alltid av de människor Du så insiktsfullt inser befolkar vår jord, vare sig de kallar sig socialister eller konservativa.

David sa...
2 juli 2008 12:38  

Det är alldeles för lätt att korrumpera en enpartistat (eller för den delen en "riktig" diktatur). Det är min personliga förklaring till varför socialistiska experiment (med Kuba som ett, inte lysande men dock, undantag) ofta blivit ett system för att berika den styrande klassen.

Jag ser (flerparti?) demokrati som en absolut förutsättning för ett socialistiskt system. Inget samhällssystem kräver ett så tydligt mandat från folket för att lyckas. Det är till viss del ofrånkomligt att ett mer kollektivt system utnyttjas av individer och om det inte är en överväldigande majoritet som stödjer systemet både i tanke och handling så blir individerna för många (jämför sovjets sista år).

Det jag ser som förutsättningar för en "stark stat" är t.ex. omfattande socialförsäkringssystem, starkt självständigt och okorrumperat rättssystem, statliga banker, försäkringsbolag etc. (inkl. en stark och drivande statlig industri). Valfriheten ska ligga i att slippa välja, inte att tvingas till onödiga val. Vår grundläggande trygghet (t.ex. pensioner) ska vara garanterad. Vi har nog med val i vardagen ändå.

En stark stat behöver inte förutsätta en stark ledning som liksom en elefant banar väg genom skogen. Om man kan garantera den demokratiska styrningen ser jag iofs också en del fördelar.

Mats Werner sa...
2 juli 2008 23:40  

Ajajaj... banker och försäkringsbolag, där föll Du ner i gropen igen. Synd! Ha en skön sommar iallafall.

Flest träffar senaste månaden