Min (enda?) last... (helt opolitiskt...)

onsdag 27 augusti 2008 ·

[Det här blev en mer självutlämnande text än vad jag tänkt mig från början... men sånt är livet...]

Fick frågan häromdagen om jag hade några laster. Ganska kul fråga att ställa till någon (speciellt i det sammanhang den ställdes) men det var också svårt att komma på något bra svar. Jag är "straight-edge" (dvs helt och hållet drogfri, hittar ni andra beskrivningar av straight-edge så är det rappakalja) så t.ex. alkohol, tobak, kaffe etc är uteslutet.

Men alla måste väl ha någon sorts last... eller? "Summan av alla laster är konstant" (eller hur det nu är, och vad menar man egentligen med det?).
En gång i tiden (innan fru och barn) så var jag definitivt träningsnarkoman. Jag tränade minst 10 timmar i veckan utspritt på mer eller mindre alla dagar. Simning, mountainbike, fotboll, innebandy, löpning (på egen hand), tai-kwan-do...
Endorfinkicken när man är helt totalt knäckt men ändå lyckas nå målet borde vara olaglig. Suget efter att uppleva det igen är definitivt beroendeframkallande. Mountainbike är ett väldigt bra sätt. Tröttheten kryper på en och när man är totalt helt knäckt åkandes på en liten skogsstig någonstans och knappt vet var man är längre så känns det verkligen att man lever. Den skräckblandade "förtjusningen" över att titta på kartan och konstatera att man inte längre förstår hur man tänkt sig att ta sig från punkt A till punkt B är verkligen en adrenalinkick. För att inte säga när man kör på vintern och det gäller att hålla högt tempo så man inte fastnar i snön. Eller när man kör i skogen på natten och pannlampan gör en strålande "blair witch project" imitation och plötsligt brakar en älg iväg genom skogen.

Något som har följt mig under typ 7 år nu är en annan last. Den har kommit och gått, men alltid funnits där. På sistone har jag lurat min fru in i träsket också (och hon är nu mer fast än jag)... Anarchy Online... Politiskt medveten multi-user sci-fi värld som bara utökas och utökas i komplexitet och volym.

En gång i tiden fyllde jag ut de timmar jag inte tränade med Anarchy online. Det är väldigt, väldigt destruktivt för ens "normala" sociala liv. Alla ens kompisar och bekanta finns online gömda bakom fiktiva karatärer och påhittade namn. Man har väldigt lite behov av att träffa människor ansikte mot ansikte. När man som jag gjorde kombinerar träningsnarkomani med dataspelsberoende så får man all desperat nödvändig social samvaro. En stor fördel var dock att jag lärde känna väldigt många människor från hela världen.... och lärde mig att skriva tangentbord brutalt snabbt (det är därför den här texten börjar bli lite lång nu).

Jag erkänner, jag är dataspelsberoende (typ...). Det kanske är min enda last...

1 kommentarer:

Lotta Grönblad sa...
29 augusti 2008 23:44  

Kul att läsa! Alla har vi våra laster. Min är att läsa deckare.

häls L

Flest träffar senaste månaden