Nytt fokus?

Det känns lite tomt efter skollokalsfrågans iallafall delvis avslutande... vad ska vi göra nu? På något sätt känns övriga frågor lite småaktiga i jämförelse. Nu börjar ju förstås arbete med kommande periods strategiska plan och budget, vilket kommer bli intressant.

Hur ska vi tackla de kommande krisåren? Kombinationen av en önskan om att växa snabbt, hög skuld, halvtaskig kommunal ekonomi och lågkonjunktur är ingen höjdare. Ett begränsat antal av de av förvaltningen föreslagna sparåtgärderna har visat sig ge några större effekter. Däremot kanske nedläggningen av Karinslunsskolan kommer få mer effekt än iallafall jag har trott. Det förutsätter ju att man drar ned på lärartjänster och administrativ personal. Jag tycker däremot att det är oansvarigt i en lågkonjunktur av en kommun att avskeda folk.

Kommuner måste spara pengar i högkonjunktur för att sedan i lågkonjunktur spendera mer snarare än mindre. Det är ju just det som är problemet... Hur motiverar man besparingsåtgärder när man har som mest skatteinkomster? Detta ser jag som ett av de största problemen med representativ demokrati. Det finns alltid särintressen som tycker att skolan, kulturen, vägarna eller den sociala servicen är jätteviktig och de andra områdena kan man strunta i. Då måste partier som vill ha mycket röster vara snälla mot alla och satsa på kulturen samtidigt som man ökar lärartätheten, fixar alla vägar och höjer socialbidragen.... (annars kommer någon annan att ta de rösterna.)

Nu kanske en del tycker att det är just vad V gör, men då missar man en fundamental sak. V vill ha en större offentlig sektor. Så länge som det inte uppfylls så kommer iallafall jag kräva mer resurser, till i princip alla områden. Det är inte samma sak som att inte vara beredd att diskutera effektiviseringåtgärder, men åtgärderna måste ske från en högre nivå än idag. Problemet är dock att definiera när den offentliga sektorn är stor nog.

Om jag fick bestämma så skulle Strängnäs kommun inte ha en så pass låg skattenivå som den (fortfarande) har, men samtidigt skulle effektiviteten vara högre. Med effektivitet menar jag då fler elever som klarar målen i skolan, fler äldre som aktiveras om dagarna och därmed blir friskare och mindre vårdkrävande, kommunala handläggare som hinner med fler ärenden men samtidigt känner sig mindre pressade. Detta uppnås genom att satsa resurserna där de faktiskt behövs och genom att sänka arbetstiden.... mer utvilad och fokuserad personal hinner med mer jobb än med dagens 8 timmars-dag... extra långa fikaraster, rökpauser, sjukfrånvaro och tappad fokusering är allt saker som inte skulle behöva finnas.

Organisationsoptimering behövs ju också. Om man väljer Lean eller något annat gör ingen större skillnad, poängen är att det är destruktivt för de enskilda personerna att se de flaskhalsar som finns på vägen som hindrar dom från att göra ett så bra jobb som möjligt. Om man får en smidigt flytande byråkratisk hantering så förbättras arbetsmiljön för byråkraterna också. Detta borde ske för politiken också där jag starkt ifrågasätter om nämndstrukturen faktiskt är bra. Jag skulle föredra en organisation där det finns beredningar under KF (och KS) istället för nämnder. Det förutsätter ju förstås att de som sitter i beredningarna har stenkoll på partiets uppfattning och accepterar en viss partipiska. Annars riskerar beredningarna att bli som demokratiberedningen, som kommer med bra idéer som alla verkar strunta i... för att de inte verkar vara förankrade.

Hmm... det kanske finns något att jobba med ändå...