Kollektivavtalens vara eller inte vara – säljer vi oss för billigt?

måndag 16 november 2009 ·

Jag var under flera år fackligt förtroendevald för SIF/Unionen, nu är jag det inom ST. Enligt min erfarenhet finns det inget som är så irriterande för en lokal fackligt förtroendevald än fredsplikten...

Vi är i alla sammanhang utlämnade till arbetsgivarens godtycke och omdöme. Allt vi kan göra är att påpeka att det vi säger även gynnar arbetsgivaren då de får gladare personal, högre produktivitet, effektivare organisation, säkrare arbetsplats, eller vad det nu gäller. Vi kan inte sätta någon kraft bakom orden.

Anledningen till detta förhållande är kollektivavtalen. De bakbinder lokala organisationer på ett sätt som gynnar arbetsgivaren.

Nu ifrågasätter Svenskt Näringsliv, och andra, centralt förhandlade löner, igen... men nu med mer kraft utifrån främst industrins utsatta position efter bankkrisen. Som om facken på de aktuella arbetsplatserna inte har ett lika stort intresse av att ha en livskraftig arbetsplats.

Vad är det arbetsgivarna oroar sig om? De tvingande nivåerna i de flesta avtal brukar vara rätt patetiska, normalt långt under reallöneökning. De icke-tvingande nivåerna, ofta i form av procentsatser, är fullständigt förhandlingsbara på lokal nivå. Detta känns som LAS-frågan... man gnäller över något som egentligen inte har någon funktion bara för att man känner för att gnälla och för att motivera sin egen existens. De fackförbund som har noll-avtal lurar verkligen sig själva (och sina medlemmar).

Det finns ju iofs andra delar av kollektivavtalen som gäller sjuklöner, föräldralön, pensioner etc som är bra.. men... de tas ju av vårt löneutrymme... är det för billigt pris för att sälja vår rätt att med kraft ifrågasätta arbetsgivarens beslut?

Visst kan man ha noll-avtal, men då måste fredsplikten rivas upp gällande lokala strejker, övertidsblockader etc. annars sätter man sig i knät på farbror arbetsgivare och frågar om man varit snäll nog för en present. Då är det arbetsgivarens vinstprioritering som styr, då finns det aldrig pengar till löneökningar... vinsten är ju aldrig tillräckligt stor. Alternativt för offentlig sektor så finns det alltid mer att göra = fler att anställa, begränsad finansiering... och sedan förstås att man jobbar för samhällets bästa och därför ska acceptera att det är lite halvtaskig nivå på förmåner, lönenivå och arbetsmiljö.

Om Svenskt Näringsliv får som de vill och lönenivåerna tas bort ur de centrala avtalen så kommer det få konsekvenser. På sikt kommer den samförståndslösning som dominerar arbetsmarknaden att totalt undermineras och därmed likaså de fackliga förbunden. Fler vilda strejker, obstruktion, maskning och andra lokala åtgärder kommer bli vanligare. Är det verkligen det arbetsgivarna vill? Gå från en situation där folk i Stockholm sätter ribban för både lokala arbetsgivare och lokalt fack till en situation där man måste gå i direkt konfrontation med det lokala facket på sitt företag och riskera produktionsbortfall och annat.

Vi har som fackligt ansluta en brutal kraft. Få produktionsenheter eller offentliga verksamheter kan fortsätta sin verksamhet ifall de fackligt anslutna lägger ned arbetet. Ännu färre kan göra det när fackligt ansluta på lokala transportbolag och servicefirmor gör sympatiåtgärder. Det är den kraften vi låser upp i kollektivavtalen. Det gynnar enligt mig arbetsgivaren mer än de anställda. Därför borde arbetsgivarna fundera två steg till innan de ifrågasätter väsentliga delar av kollektivavtalen. Moderaterna har fattat poängen, kollektivavtalen ger en stabilitet och styrkeposition till arbetsgivarna som de inte skulle ha haft annars.

Flest träffar senaste månaden