Di.se

fredag 23 april 2010 · Comments

Läser ytterligare en artikel om hur hemskt SAAB är på min älskar-att-hata-tidning (di.se)...

Denna kommentar till artikeln är strålande. Hade inte kunnat säga det bättre själv.

58. Så här går det till. På di.se redaktionen:
-"Har du nåt smaskigt på Saab i dag, Noppe?"
-"Nee, det verkar ju flyta på för dem"
-"Asså, kan vi inte köra prisvinkeln igen då, nåt i stil med att Saab nu dyrare än Porsche?"
-"Är den?"
-"Ja, än en krockad Porsche direkt från skroten men det säger vi inte i artikeln."
-" Aaa schysst asså, och så hänvisar vi till Dagens Industri som vanligt, för trovärdighetens skull?"
-"Najs, kör på det, nu ska jag kamma bak håret en gång till och facebooka resten av förmiddagen. Heppåre!"

Ikea...

· Comments

[Uppdaterad, se inklippta mail nedan.. förstås i omvänd kronologisk ordning]
Från ikea.se:

Arbetsförhållanden

IKEA produkterna ska tillverkas under acceptabla arbetsförhållanden av leverantörer som tar ansvar för miljön. Det bästa sättet att påverka och bidra till en positiv utveckling är att ha nära och långsiktiga relationer med våra leverantörer. Genom att stötta våra leverantörer vill vi motivera dem att själva ta ett allt större ansvar för människor och miljö.


Läs sedan dagens arbetes artikel om förhållandena på IKEAs dotterbolags fabrik i USA.

Anställda som blir sparkade för att de har inkontinensproblem? Anställda som måste gömma sig för att våga vara fackligt intresserade? Är det vad Ikea menar med sitt "Svenska arv"... är det arvet från Ikeas farfar de pratar om?

Har inte sett aktuellt-inslaget som e-kurirens ledarblogg hänvisar till, men Swedwood tar ju ett snyggt avstånd i det inklippta mailsvaret nedan.

Nu har jag skickat ett mail till Ikeas stackars (det var den enda mailadress som var lätt tillgänglig) presskontakt om hur bekymrad jag kände mig över att ha halva huset fullt med Ikea grejjer.

====

OpenPGP: *Delar av det här meddelandet har INTE signerats eller krypterats*

Hej David,

Tack för din e-post och att du frågar efter vår synpunkt och förklaring
till det som fackliga organisationer (GS och BWI samt genom Dagens Arbete)
beskyller oss för.

Först vill jag nämna att vi har haft och har diskussioner med BWI och det
amerikanska facket, vi började med det för två år sedan. Vi har blivit
beskyllda för mycket och jag kan säga att det känns faktiskt väldigt tungt
att bli anklagad för diskriminering av medarbetare och att vi inte följer
den uppförandekod som vi skrivit under på. Jag ser nedan att Ylva klippt
in vad som gäller inom IKEA-gruppen för medarbetares rätt till facklig
anslutning etc. Detta gäller inom Swedood också och oavsett var vi är
aktiva. Vi har ett gott och nära samarbete med facken i samtliga våra
företag och de länder där vi har verksamhet och vi förväntar oss att vi
ska ha det också i USA när/om en lokal fackklubb är/blir etablerad. Vi
följer strikt IWAY, uppförande koden, ILO konventionen, freedom of choice
mm och gör det på samma sätt överallt.

Vad många inte känner till är att det är stora skillnader mellan länder i
Europa (det är relativt lika mellan ett stort antal länder i Europa) och
USA när det gäller facklig verksamhet och i USA är väldigt mycket reglerat
i landets lagstiftning. Bl a måste facket ha mer än 50 % majoritet för en
lokal fackförening bland medarbetarna på ett företag för att kunna
etablera en lokal klubb. När man uppnått det är det tvingande för alla
anställda på arbetsplatsen att gå med (alltså 100 %). Och, i USA är
regelverket sådant att om man som företag låter ett fack eller en
organisation komma in på arbetsplatsen, även om det så bara är med
flygblad, så måste man välkomna in alla andra intresserade externa parter
också.

Vi vill att våra medarbetare ska få bestämma själva hur de vill ha det och
vi vill att deras arbetsplats ska vara en "fristad" för exponering för
olika intressen eller konflikter. Och, därför tycker vi att man får träffa
facket och andra organisationer precis var man vill men inte inne i
fabriken. Så, vi har två starka skäl.

Jag vill egentligen inte ge dig ett generellt svar på frågan om avsked pga
inkontinens och skrämsel/rädslor. Men, vi känner inte till att någon fått
avsked pga toalettbesök/inkontinens eller liknande. Vi har bett facket om
information så vi kan åtgärda om något fel begåtts, vi har begärt in all
information från vår verksamhet i USA etc och vi har inte funnit eller
fått något namn, inte ens av facket. Vi har erbjudit det internationella
facket att vara observatörer i en tredje parts (extern oberoende
revisionsfirma) revision av arbetsplats och arbetsmiljö med fokus på de
sociala delarna. Vi har inte fått svar på detta. Men, jag läste i en
artikel på Dagens Arbete att facket inte anser att det är några
missförhållanden med löner eller annat på arbetsplatsen utan nu är frågan
endast att man inte får komma in på arbetsplatsen.

Vi tycker att allt detta är väldigt tråkigt och hoppas på en snar lösning.
Jag hoppas vidare att det ska kännas bra med IKEA-möblerna i
fortsättningen. Om du har några fler frågor eller funderingar är du
välkommen att kontakta mig.

Trevlig helg,

Ingrid
___________________________________________
Ingrid Steén
Information Manager

Swedwood International AB


David Aronsson
2010-04-23 15:54

cc

Subject
Fwd: RE: Swedwood

********* *PÅBÖRJAR KRYPTERAD eller SIGNERAD DEL* *********

Hej,

Ylva Magnusson på Ikea hänvisade till dig, se mitt mail till henne
längst ned.

Det jag funderar över är varför ett svenskt företag med svensk vd inte
agerar fack-vänligt. Svenska arbetsgivarorganisationerna anser ju
generellt att facket är en positiv företeelse.

Swedwood kan väl inte ha något att förlora på att aktivt bjuda in
facket, även i USA, så att de anställda kan ta ställning till hur de
vill ha det. Utan skrämselpropaganda och risk för avsked. Om inte
annat lär det ju inte uppväga priset för den badwill som ni och Ikea
får när sådant här aktualliseras.

mvh,

-------- Ursprungligt meddelande --------
Ämne: RE: Swedwood
Datum: Fri, 23 Apr 2010 15:36:35 +0200


Hej David,

Tack för ditt mail, vi uppskattar verkligen när människor hör av sig
till oss med sina funderingar och reflektioner som rör IKEA. Det ger
oss en möjlighet att berätta hur vi ser på saker.

En öppen, ärlig och respektfull arbetsmiljö är viktig för IKEA och en
grundläggande del i vår kultur. Varje IKEA medarbetare är en mycket
betydelsefull tillgång för företaget. Vi vill att våra medarbetare ska
kunna känna engagemang och motivation i sitt arbete och ha en öppen
dialog med varandra och med cheferna och ledningen.

IKEA värnar om och respekterar varje medarbetares rätt att fritt
ansluta sig till fackliga organisationer, utan att uttrycka några
preferenser angående vilken organisation eller fackförening. Vi
respekterar var och ens rättighet att fatta egna beslut och ingen ska
behöva oroa sig över konsekvenserna. Genom IKEAs uppförandekod, IWAY
säkerställer vi också att medarbetarna hos våra leverantörer har
liknande valmöjligheter.

Swedwood gör flera olika saker för att skapa bra förhållanden för sina
medarbetare. Om du vill veta mer I detalj kring vad de gör, går det
bra att maila deras informationschef Ingrid Steén på


Med vänliga hälsningar


Ylva Magnusson
Informationsavdelningen
IKEA Sverige
www.ikea.se

-----Original Message-----
From: David Aronsson [mailto:david.aronsson@gmail.com]
Sent: den 23 april 2010 14:50
To: Ylva Magnusson
Subject: Swedwood

Hej,

Det agerande som Ikea har gällande Swedwood framstår inte som vidare i
enlighet med ert "Svenska arv". Jag är förvånad över att ni så
lättvindigt gömmer er bakom den anti-fackliga praxisen i USA.

Ett seriöst företag som påstår sig stå för svenska värden (i allt
annat) borde agera på ett annat sätt. Bjud in fackets informatörer,
ordna en omröstning och se om det finns intresse. Det är skrämmande
att höra om inkontinenta personer som avskedas och personer med
fackligt intresse som inte ens vågar vara öppna med det, för att de är
rädda för ett svenskt företag.

Jag hade inte förväntat mig detta av Ikea. Mer eller mindre alla våra
möbler hemma är köpta på Ikea, nu känns det inte lika bra längre.

mvh,
David Aronsson
Strängnäs


********** *AVSLUTAR KRYPTERAD eller SIGNERAD DEL* **********

Jag gillar inte avgifter

· 1 kommentarer

Jag har ett stort problem med avgifter, jag delar inte den inställningen med miljöpartiet som driver poluter-pays principen hårdare än vad jag accepterar. Min grundinställning är att allt ska finansieras gemensamt, det haltar dock lite vad det gäller privatbilismen. Däremot är nog alla överens om att vägar är ett samhällsgemensamt intresse och därmed bör vi betala efter förmåga (dvs progressiv skatt).

Visst är det bra att bilisterna själva i högre grad bidrar till att betala för de skador de orsakar på vägar och annat. Men man måste ju se till vilka bilar man påverkar och vilka skador/kostnader de medför. Bilister som stannar i stan på väg hem från jobbet är inte bilförare vars transportmönster ändras pga av en avgift på parkeringen. Inte heller de som behöver bil för att ta sig fram, antingen på grund av dåliga förbindelser med kollektivtrafik där de bor eller pga nedsatt rörelseförmåga.

Precis som jag just noterade att Mats Werner skriver på sin blog så kommer avgifter bara skrämma bort bilister från affärerna i innerstan. Det kan man väl tycka vad man vill om, jag skulle inte ha något emot fler bilfria delar och fler vad-det-nu-heter-gator-där-gångtrafikanter-har-företräde i centrum. Problemet är ju att underlaget för avgifterna minskar också. I detta fall var det ju tanken att det skulle bli en besparing som medförde att personalnedskärningar undveks, men om kostnaden för att administrera och kontrollera ett parkeringsavgiftssystem börjar äta upp de fallande intäkterna så kommer man ingenstans.

Det finns ett syfte med att få bort bilar från centrum för att förbättra lokalmiljön, men då bör man sikta in sig på ekonomiskt neutrala lösningar så att inte de med taskig privatekonomi i relativa termer får betala mer för sin bilism.

Personligt: Ibland blir även obotliga optimister lite fundersamma...

onsdag 21 april 2010 · 5 kommentarer

Min kära fru frågade mig häromdagen om jag skulle få någon sorts medelålderskris när jag blev 40. Vad svarar man på det? Jag svarade ärligt att jag inte hade en aning, men om jag fick det skulle jag se till att det inte gick ut över resten av familjen. Nu har jag ju drygt fyra år kvar så det är tid kvar att förbereda sig... å andra sidan var det ju igår som vårt första barn föddes... för drygt fyra år sedan.

Visst är det så att när man nått den statistiska mitten av sitt liv så frågar man sig ju vad man har gjort under den första halvan och ifrågasätter om man ska fortsätta med samma sak nästa halva. Mamma dog ju när hon var 54 år. Det går inte komma ifrån att det spökar i bakhuvudet. Är jag nöjd med vad jag har gjort hittills? Nej, givetvis inte men å andra sidan är jag nöjd med var jag är just nu... eller?

Jag fick en kommentar på ett annat inlägg, om Hannes, från en mamma som bloggade om sitt barn (som också har Downs). Snabbt som ögat letade jag reda på hennes blog. I ett av inlägget uttrycker hon samma sak som jag tänkt och sagt så många gånger. Att vi måste se till, bl.a genom träning och utmaning, att Hannes får förutsättningarna och möjligheterna att leva ett så vanligt liv som möjligt. [Därav min igelkottsreaktion när min fru envisas med att kalla Hannes för ”min bebis” och inte pojke som jag vill och daltar med honom mer än nödvändigt. För att inte tala om när rektorn för förskolan på första mötet hänvisade till särskolan... jag höll på att gå därifrån och flytta barnen till ett annat rektorsområde på studs].

Utifrån bloggen övriga inlägg så tror jag inte att det var denna reaktion hon ville framkalla, men... jäklar vad dåligt samvete jag fick...

Jag åker hemifrån kl 05:20 och plockar upp barnen på dagis precis innan de stänger kl 17:30. 4-5 kvällar i månaden kommer jag inte hem innan barnen sover alt. mer eller mindre bara släpper barnen från dagis och springer för att gå på möte. På helgerna har vi/jag alldeles för mycket att fixa med allt vi inte riktigt hinner med på vardagarna.

När hade jag tänkt att jag skulle träna, leka och umgås med Hannes (och de andra två förstås)? Med vårt äldsta barn har allt varit så lätt. Hon lär sig vad som helst på nolltid och är ett under av kompetens. Hon är med och lagar mat och snickrar på huset. Jag utmanar henne konstant och hon svarar direkt. Nu håller vi på med matteträning. Det har inte riktigt gått in hur man får fyra plus fyra att bli åtta, även om det som går att räkna på en hand verkar fungera. Härom månaden körde vi grundläggande genetik och fortplantning... dvs ett blått öga från pappas frö, ett brunt från mammas ägg...etc. Vi diskuterade kroppens uppbyggnad och celler och i den vevan att kartan i Hannes celler blivit lite fel, det är därför han växer så sakta och inte lär sig så lätt. Det märktes att hon bearbetade det flera veckor efter, då frågor om celleras kartor över kroppen och hur det kom sig att Hannes inte växer så snabbt kom upp stup i kvart.

Problemet är att det är svårt att veta om samma metod fungerar med Hannes. Det kanske krävs mer aktiv träning och det finns det nu knappt någon tid till. Jag har väl iofs blivit bra på att väva in lärande moment i dagens normala aktiviteter, men om det inte riktigt räcker?

...och varför är jag så usel på teckenspråk? Det börjar ju allt mer kännas som om Hannes inte kommer att kunna prata ordenligt. Då måste vi kunna förstå vad han säger. Har börjat försöka kolla på Teknocats videos på youtube med Hannes för att vi ska lära oss på ett roligare sätt. Lärde mig frasen ”bä, bä, vita lamm” igår (vi får se om den sitter kvar en stund).

Jag vet att man som förälder tenderar att underskatta det utbyte och den tid man har med sina barn. Givetvis har Hannes ett utbyte av att få sitta på min arm eller sitta i mitt knä när jag jobbar med något. Han ser ju hur jag gör och härmar det. Om jag pratar om vad jag gör samtidigt lär han sig förstås ännu mer (blir lätt till en dålig vana att högt prata om vad man gör och tänker... ”Nu ska pappa bara skicka iväg det här föreläggandet till det slarviga företaget...”).

Att Hannes på sista månaden eller så blivit mer fokuserad på oss föräldrar, och främst mig eftersom han är lite pappig, så blir det inte lättare. Helt plötsligt blir han glad när man kommer hem och orolig när man går ut. I går när jag skulle ut efter middagen och byta ena bilens trasiga batteri och stängde innerdörren till hallen så kom det en diskret knackning på dörren och ett papapapapa... då är det inte helt lätt att gå ut, speciellt inte som det är just det här vi väntat på (dvs att han ska börja bry sig mer om sin omgivning).

Funderar på 75% arbetstid istället, men situationen på jobbet och i familjeekonomin tillåter nog inte riktigt det. Tills dess får jag fortsätta att ha dåligt samvete.

Vad ska man rösta på test... 2010

tisdag 20 april 2010 · 2 kommentarer

[uppdaterad]
Oj.. upptäckte i analytics att det sökord/fras som lockat flest personer till min blog var "Vad ska jag rösta på". Såg då att om man sökte på den frasen kom ett gammalt inlägg upp på tredje plats på listan. Det är ju gammalt så jag tänkte det var dags att uppdatera.

Blocktestet var ju klockrent...


Detta test kanske faktiskt är riktigt bra (frågorna kändes stabila), även om jag är lite fundersam över SDs höga poäng och PPs låga. Vad jag sett av piratpartiets program så borde ju frågorna om gratis inträde på museum och förstås nedladdningen placerat dem högt. Men å andra sidan valde jag ju andra frågor som viktigast. Kan ju vara så att SD också ser socialförsäkringssystemen som viktiga, men då kanske ur ett annat perspektiv än vad jag har.



Roade mig med ett annat test med samma namn ,fast på engelska, med ett annat fokus och fler frågor. Resultatet var ju rätt kul, trodde mina stalinistiska tendenser skulle slå igenom, men uppenbarligen är jag rätt friheterlig. Nelson Mandela, Dalai Lama, David Aronsson... ok det kan jag leva med ;-)








Blognamnbyte...

· Comments

Har bytt namn på bloggen. Innehållet kanske inte ändras så mycket, men tanken var väl att ha ett namn som bättre speglar innehållet som det ser ut numera.

Opolitiskt: Tillbaka på bussen

måndag 19 april 2010 · 2 kommentarer

Jahap då var jag tillbaka i länstrafikens armar. Gratismånaden hos SJ är slut och min fru har kommit på fötter efter vårt tredje barn så att hon kan lämna de två större på dagis.

Jag gillar verkligen att åka buss. Man vet t.ex. att om bussen råkar bli några minuter försenad så väntar anslutningsbussen. En gång brann motorn på bussen så man var en halvtimme sen med en utbytesbuss, inga problem, anslutsningsbussen väntade. På SJ så väntar man förstås aldrig. Det skulle ju blir jordskredseffekter om tåg började vänta någon minut eller två på anslutande passagerare. Det är ju inte SJ fel utan banverket och de politiker som hellre bygger ringvägar runt Stockholm än bygger fler spår.

Sen är ju det betydligt trevligare miljö utanför bussen, och inuti bussen (med plats att sitta och avstressade människor)

Den enda egentliga nackdelen är att mobilt internet ute på den sörmländska landsbygden är något man bara hört ryktas om. Det kommer och går lite då och då. Så om man vill läsa tidningen eller publicera på bloggen så får man vara alert när modemet blinkar blått.

Demokratiberedningen (läs: majoriteten) diskuterar netikett och säkerhet... typ..

· 7 kommentarer

Jag blev häromdagen inbjuden tillsammans med andra gruppledare och Valnämndens presidium till ett möte med Demokratiberedningen. Mötespunkten skulle gälla etik och säkerhet i valrörelsen.

Mötesdagen var jag trippelbokad (banken, DS-möte och detta). Varför skulle jag vilja diskutera etik? Varför skulle jag vilja diskutera säkerhet? Jag har varit politiker länge nog (5-6? valrörelser av olika typ och i olika roller) för att ha diskuterat valrörelsesäkerhet tillräckligt för att prioritera annat. Etik klarar jag lika väl som andra normala samhällsmedborgare. Det blev DS-möte istället.

Jag ska väl säga att jag blev lite förvånad när kuriren ringde och frågade om kommentarer kring ett policydokument gällande etik och förhållningssätt på de lokala politiska bloggarna [efter lite rundringning kan jag dock konstatera att iallafall en del anser att det skulle bli ett generellt dokument gällande etik och inte bara bloggarna] från det mötet (eller snarare demokratiberedningens möte efteråt).

Fast sen tänker man efter...

I detta val kommer de sociala medierna ha mer inflytande än i det förra, inte nödvändigtvis av avgörande karaktär men dock. Sossarna (läs: Leif och Lotta), med uppbackning av kurirens ledarblog, har sedan flera år tillbaka drivit en mer eller mindre aktiv kampanj mot Margit(sp) och hennes blog. Lägg ihop och summera...

Visst finns det en säkerhetsdimension i det hela. Det blir ju lite lite.. lite.. kändiseffekt på en del av de politiska bloggarna. Visst kan det trigga en del nötter till att övertolka eller driva nätfrågor till sin spets även i verkligheten. Är det en så viktig fråga att man måste ha speciella dokument gällande etik och moralfrågor (mellan gruppledarna, ska vi piska nedåt sen eller?)? Är detta inte ett sätt att genom grupptryck, politisk tyngd, risk för negativ publicitet (vilket iofs inte finns) etc driva en begränsning av yttrandefriheten? ...i demokratiberedningen.

Alla ”vet” ju också att alla åtgärder för att begränsa bloggars inflytande och innehåll är direkt kopplat till Margit, delvis baserat på att hon på sin blog för två år sedan(!!) i en pressad situation skrev några ogenomtänkta saker. Häromdagen när Voronov (ekurirens ledarblogg) hade en okaraktäristisk dipp i sitt agerande och skrev något om bloggare med mer ego än kompetens så förstår ju alla att det var en känga till Margit, därför att det var den tonen han höll mot henne när det var som värst. Därmed blir kopplingen (iallafall för mig) omedelbar när bloggar och inskränkningar, etik och annat kommer upp. Då pratar man om Margit (oavsett om man tänkt sig det eller inte).

Jag deklarerar härmed att det finns inte en susning att jag skriver på något dokument om etik eller annat gällande oavsett vilket område (och gällande yttrandefriheten kan ni glömma helt). Etik och moral är inget som moralkakediskussioner eller pseudosäkerhet tar bort eller lägger till. Att ett dokument skulle göra blogosfären renare är så naivt att det är förvånande från rävar som Leif (S, demokratiberedningens ordf). Det är därför jag inte tror ett spår på att det är det egentliga syftet. Jag lutar mer åt att det är för att ha något man kan slå i huvudet på eventuella kvinnliga lokala bloggare som tröttnar på att bli trakasserade. Det ska mer till än så här för att jag skriver under något sånt.

Nu ska jag bara vänta på att e-kuriren publicerar ev. artikel så jag kan hänga på med en twinglylänk....

[en helg senare]

Men det kom ju ingen artikel som jag sett, så nu publicerar jag ändå.

[uppdatering}

Ahh... nu dök artikeln upp

Personligt: Att leva med ett barn med downs syndrom, del 3

fredag 16 april 2010 · 3 kommentarer

Vad är egentligen en utvecklingsstörning? För Hannes del är det ju iofs uppenbart att hans utveckling inte följer den kronologiska kurvan. Det som är lite udda är dock att det ofta verkar som om hans förväntningar på omgivningen och på sig själv överensstämmer mer med hans ålder.

Som jag har skrivit tidigare så pratar inte Hannes. Han går numera så bra som hans hypotoni medger, eller kanske till och med lite bättre än förväntat. Han kan äta hyffsat med gaffel och sked, men det är ju förstås inte direkt spillfritt.

På något sätt så känns det som om han fysisk (längd, vikt, motorik) och kommunikationsutveckling är som en ettåring, medan han ur mogenhetssynpunkt känns närmre sin egen ålder (även om det är väldigt svårt att få ett grepp om pga kommunikationssvårigheterna).

Jag har anpassat mig relativt väl till Hannes nivå. Det är rätt lätt att glömma bort hans riktiga ålder och istället se honom som en ettåring. Vissa funderingar har jag ju kring att det kanske inte är helt optimalt ur utvecklingssynpunkt att anpassa synsättet efter hans förmågor. Risken att man inte utmanar honom tillräckligt blir uppenbar. Min och min frus diskussion om det var ok att kalla honom bebis eller om man skulle kalla honom pojke har därmed ibland fått lite absurda dimensioner.

Det har egentligen bara varit två saker som varit ett riktigt bekymmer för mig så här långt, hans språkförmåga och oförmåga att identifiera vad man pekar på. Med det senare menar jag att det har varit fullständigt omöjligt att peka på något utanför ett fönster eller på lite avstånd och få honom intresserad. Båda är på väg att förbättras. Han säger pappa ganska tydligt och även om det kan kopplas ihop med nästan vad som helst så är det tydligt. Han har nu flera dagar i rad känt igen mig på avstånd genom fönstret hemma och blivit glad och vinkat. Det känns rätt bra. Det är möjligt att han ser lite krokigt, men det verkar vara väldigt svårt att kolla hos ögonläkaren eftersom Hannes måste ge tolkningsbar respons tillbaka på rätt avancerade saker.

Han har inte varit så bra på att förhålla sig till sig själv. Han säger eller tecknar inte Hannes och har svårt att förstå att saker gäller honom. Under en lång tid så tecknade han mätt på min mage istället för sin egen (dvs jag behövde ställa mig bredvid honom för att han skulle kunna säga att han var mätt). Jag dummade mig och började köra med ”Är du mätt i pappas mage?” istället för att fråga om han var mätt, även om jag också började klappa hans mage. Nu senaste veckorna har han börjat klappa på sin egen mage för att säga mätt... Förhoppningsvis börjar han teckna Hannes också snart (frågan är om hand har fingermotoriken för det dock...)

Det blev kortare och mer oredigerat än jag tänkt, för efter ett samtal med kuriren och sedan andra lokala bloggare så ska jag nu skriva ett inlägg om ”faran” med lokala politiska bloggar istället.

Regeringen ”satsar” på djurskyddet

· Comments

Regeringen har tillfört 16 miljoner till djurskyddet... eller? Netto är det ju bara 11 miljoner eftersom man tar 5 miljoner från länsstyrelserna först.

11 miljoner... i hela landet. Det blir väl typ 17 tjänster... i hela landet... Det blir inte ens en till tjänst per länsstyrelse, vilken satsning! (sarkastiskt förstås)

Att det är en så patetisk summa är inte det stora problemet. Det stora problemet var och är att reformen var brutalt underfinansierad från början eftersom Länsstyrelserna inte fick full kompensation för de kostnader som flyttades över från kommunerna. För Södermanlands del omkring 25-30%. De pengar som tillförs nu minskar djurskyddets ”skuld” till övriga verksamheter på länsstyrelsen till 20-25% av djurskyddets budget. Någon som tror att det blir fler inspektioner? Nej, skulle inte tro det. De stackars djurskyddshandläggarna kommer fortsätta att springa in i (ladugårds)väggar när finansieringen från den yttersta arbetsgivaren inte uppfyller kraven från handläggarna själva, djuren de skyddar och allmänhetens populistiska svängningar.

Detta är valfläsk, i fläskindustrins anda. Det är framstår på ytan som glada grisar och progressivt tänkande men är egentligen obehandlade liggsår, död och elände.

Personligt: Förmågan att ta på sig för mycket...

måndag 12 april 2010 · 2 kommentarer

...inte kläder alltså, jag tar normalt på mig mindre än vad man egentligen skulle behöva... förutom idag då jag på väg till DS-möte skumpade fram på småvägarna mellan Nyköping och Flen i en buss som inte kunde stänga av elementen, hade behövt badbyxor.

Jag har en kuslig förmåga att acceptera uppdrag när ingen annan vill, med någon sorts förhoppning att om jag faktiskt gör ett dåligt jobb så blir jag utbytt. Det händer ju liksom inte tillräckligt ofta (ingen falsk blygsamhet här inte ;-)

Förra veckan lyckades jag krångla mig ur ett uppdrag med hedern i behåll...nästan. Förra året var jag ordförande i vår halvt döende ST-sektion på jobbet (Länsstyrelsen i Södermanland). Efter vårt konstituerande möte är jag inte det. Det var egentligen hemskt illa av mig (som mötesordf.). Jag misstänkte att mina kollegor i styrelsen inte riktigt hängde med i svängarna när vi körde på en ordförandelös styrelse, men det blev ju bra för mig, ett ansvarsområde mindre att ha dåligt samvete över ;-)
Det kommer bli en intressant diskussion när protokollet kommer eftersom det är en majoritet av ledamöterna i vår (bokstavligen) minimala styrelse som jag misstänker missade ordförandefrågan, inkl sekreteraren. Men jag litar på att vi som var alerta kan få till en protokollsändring vid behov.

Snabbt som attan så kompenserade jag detta med att bli nominerad till (och förstås acceptera) en ersättarplats i STs avdelningsstyrelse istället. Man kan väl diskutera skillnad i ansvarstyngd mellan att vara ledamot i sektionens treplustvåpersonersstyrelse mot ordförande i den eller att var ersättare i avdelningen, men... ergh!... MEN!

För att byta ämne så fick jag just (kl halv tio, på tåget hem från Flen via Eskilstuna) veta att alla tre barnen sovit fyra timmar efter lunch och att de höll full fart fortfarande. Så stackars jag som gick upp kl 05 ska alltså lägga dem när jag kommer hem kl 22:45... yey! Hipphipphurra! … men det är ju inte utan att jag blir lite glad över att få träffa dem. Kommer hem lite sent i morgon också så jag skulle kunnat lyckas missa vår dotters vakna timmar från söndag kväll till onsdag eftermiddag, utan att vara bortrest.

Som ni kanske misstänker av detta nära på fylleinlägg så är jag rätt trött nu. Att jag fick hålla koll på ändringarna i landstingspolitiska programmet under DS-mötet gjorde att jag inte somnade, men nu är jag desto tröttare. Kombinationen av att jag inte ätit middag (mitt eget fel och det fanns frukt på DS-mötet) utan chokladkaka istället gör mig aningens speedad ;-)

I morgon är det perso-nal/itets-utvecklingsdag för miljöenheten. Vi ska lära oss att kommunicera med varandra...Miljöskydd (som jag tillhör), Miljöanalys och Förorenad mark har rätt vattentäta skott i mellan, jag har mer gemensamt med Beredskapsfunktionen på Samhällsenheten än de andra grupperna på min egen enhet. Undra om jag kommer kunna hålla mig vaken. Jag hoppas jag inte behöver tänka för mycket, det lär vara grötvarning i hjärnan.

Detta inlägg var bara för att jag måste ha något att roa mig med under resa som inte kräver lika mycket som att jobba (med länsstyrelse-ärenden som jag alltid har minst ett i väskan). Nu är jag nog klar med svamlet... sjugo minuter till E-tuna... och ingen internetkoppling... vad ska jag göra nu? Kan inte ens publicera detta inlägg.

Ahh..passerar en massa lampor... undra var jag är? Eskilstuna redan? Internetuppkopplingen kom igång iallafall...

Höga straff hindrar inte brott... utom i våldtäktsfall?

fredag 9 april 2010 · 5 kommentarer

[Ok... jag vet... man ska inte skriva så här långt på en blog]

Jag skrev först ett rent känslomässigt inlägg där jag bejakade varje liten mörk vrå i min själ ("häng dom högt" var en del). Det passerade till slut inte min egen självcensur och gick vidare till nästa censursteg (min fru och min ena syster), där det blev totalt sågat... Sen dök det upp ett inlägg på SvD-debatt angående straffsatser och jag fick tillgång till en e-utbildning i jämställdhet och genus för fackliga företrädare på jobbet. Enligt min syster behöver jag nog den kursen. Så nu skriver jag om inlägget till någorlunda publicerbart skick.

Efter lite studerande i e-kursen så kan jag se att min känslomässiga reaktion på våldtäktsproblematiken kan tolkas som parodiskt manlig enligt principen att individuellt förtryck möts med samhälleligt förtryck, maktutövande med utövande av övermakt. Blir man slagen så slår man tillbaka. ”Den som slår tillbaka gör mer fel” som fröknar försökt tuta i en sen barnsben är en totalt självdestruktiv idé, som förstås bara tjejer lyssnade på. Om kvinnor slog tillbaka lite oftare (bildligt och fysiskt) i alla sammanhang så skulle vi löst många problem för länge sedan.

Jag kan inte (eller vill inte) förstå samhällets oförmåga att hantera våldtäktsbrotten. Andel anmälningar jämfört med mörkertalet är låga, andel uppklarade brott ännu lägre. Jag kan inte heller se det som en kvinnofråga (som per definition skulle kunna göra den lågprioriterad i vårt könssegregerade samhälle). Alla kvinnor som utsätts för detta våld är någons barn, syster, flickvän eller fru. Det sexuella våldet drabbar normalt män bara indirekt men på ett så pass omfattande sätt att det borde medföra konsekvenser för frågans tyngd även i vårt vrickade samhälle. Jag vägrar att acceptera att frågan är så enkel som man=förövare + kvinna=brottsoffer → lågt prioriterat... det mesta tyder ju iofs att det faktiskt är så illa.

I SVD argumenterar Borgström (S) och Bodström (S) för högre straff, men för mig är det endast propaganda. Lite högre straff har ingen betydelse. I att införa en straffsats som är ”synnerligen grov” så ser jag också risken för att man minskar betydelsen av ”vanlig” våldtäkt.

Jag anser att hårda straff inte har någon direkt funktion för att minska brottslighet, helt enkelt för att ingen tror att de ska åka fast. Straffets enda funktion är att sätta den samhälleliga normen. Visst, amputering för att slänga ett tuggummi på marken skulle iofs säkert funka, förutsatt att det finns fall där straffet genomförts, därför att konsekvensen är så extrem för att man inte orkar gå till en soptunna att risk/nytta-förhållandet (min egen term tror jag, men du förstår väl) blir absurt.

Däremot hävdar jag lika bestämt att våldtäktsfall är annorlunda än andra grova våldsbrott. Det är inte ett passionsbrott utan genomtänkt och medvetet. De fall där förövaren är bekant med offret är ju också sannolikheten för misslyckad identifiering minimal. I övriga fall kan säkert DNA täcka en hel del. Därmed så måste en våldtäktsman idag räkna med att åka fast men komma undan ändå. "Nyttan", för förövaren, överväger risken.

Då kan extrem straffskala och låga beviskrav faktiskt motverka brott. Risk/nytta-förhållandet måste dock sträva mot amputering-för-nedskräpning nivån. Det är dock en recept för ett samhälle som blir totalt brutaliserat.

Vad jag då tycker att man ska göra under tiden...

Nationellt DNA-register
På alla. Utgå från PKU-registret och fyll på med de som saknas. Det ska aldrig finnas någon tvekan om vem som befunnit sig på platsen och vem som är förövare i de fall det finns teknisk bevisning.

Hårdare straff
Helt plötsligt tror jag på det, eller inte. Inte som brottsförebyggande utan som ett formell officiellt avståndstagande av brottet. Om man misstänker att acceptans för våldtäkt finns bland ”allmänheten” så måste samhället svänga normen. Följer man idén om att mäns generella normer skulle vara bakomliggande orsak för våldtäkter så måste mäns normer gälla även för åtgärderna. Våld möter våld, styrka möter styrka. En repressiv åtgärd från samhället borde då per definition medföra mer respekt och förståelse. Straffsatsen avgör hur allvarligt man ser på ett brott. Tillbaka till amputeringsteorin....
Är det verkligen så här illa? Jag trodde inte det, men efter att ha snabbstuderat lite genusteori och analyser av manligheten så kanske jag börjar tro att det är så illa.

Amputeringsteorin skulle putta den allmänna opinionen åt rätt håll. Att göra den formella/officiella bedömningen av brottets karaktär striktare gör att även allmänheten driver över. Det är jag övertygad om. Ju vanligare och ju mindre konsekvenser ett brott får för förövaren desto mindre vikt läggs vid det, oavsett individuella konsekvenser. Staten kan åtminstone åtgärda konsekvensdelen.

Kemisk kastrering
I min originaltext skrev jag mer repressivt än så här, men detta är väl också rätt illa inser jag... Det kan vara på sin plats att förtydliga att jag anser att våldtäkter är våld och maktutövning med sex som vapen. Det har primärt inte med ”kåthet” att göra. Men det har inte kemisk kastrering heller. Det är ett slarvigt uttryck för testosteronreglerande medicin. Om samhället har misslyckats att lära män att sånt beteende är fullständigt oacceptabelt så får man väl göra det på kemisk väg. Kan stenåldersmän inte hantera sina aggressioner så får man ta bort dem (inte männen... aggressionerna) (Gökboet nästa). Sexuell aggression har inget i samhället att göra, det är inte ett uttryck för en avvikande åsikt eller läggning. Det är helt enkelt oacceptabelt.

Riksåklagaren får i uppdrag att överklaga samtliga friande domar
Jag har inga som helst belägg för det, men jag får en känsla av att tingsrätterna ibland inte har vad som krävs för att göra opartiska bedömningar och att åklagarna drar sig för att överklaga. Det ska inte vara upp till brottsoffret att driva detta vidare. I teorin kan man därmed iofs säga att man skippar tingsrätterna helt, eller kanske då bättre fokuserar våldtäktsmålen till ett mindre antal tingsrätter. Att som standard ge brottsoffer möjlighet att vittna på distans eller skriftligt är också viktigt.

Konstant lagutvärdering – juridisk ”task force”

Regeringen utser en speciell grupp för att snabbt täcka hål i lagstiftningen och motverka att en för mjäkig praxis etableras i domstolarna. Varje tendens till tolkning av lagen som inte går i lagstiftarens intention ska direkt åtgärdas genom modifierad lagstiftning.


Kvinnor måste slå tillbaka

Något jag aldrig kommer att förstå är kvinnors mer eller mindre tysta acceptans för all skit de får. Om man är uppfostrad till något så kanske man inte kan bryta sin situation, men om man själv faktiskt ser problemen och inte agerar? I allt från löneförhandlingar till våldtäktsproblematiken så finns det en passivitet hos den stora massan kvinnor som jag finner djupt irriterande. NI ÄR JU FÖR F-N MER ÄN HALVA BEFOLKNINGEN!! Den mer välutbildade och mer kompetenta halvan för övrigt. Ställ er upp och slå tillbaka! Radera ut frökens ord och rosa rosetterna ur bakhuvudet. Det kan inte vara så svårt. Självförsvarskurser är väl ett bra första steg. Om genusteoretikerna har rätt är det ju bara en fråga om inställning och disciplin... ;-)

"Man föds inte till kvinna, man blir det" - Simone de Beauvoir

eller...?

Egentligen skulle jag vilja se åtgärder mot pornografi och alkoholkonsumtionen också. Internet har gjort pornografin fri, det går inte att göra något åt. Alkohol med alla dess negativa konsekvenser för samhället är en accepterad drog. Hur relevant det än är med åtgärder så skulle det föra in debatten på frågor som gör det taktiskt ofördelaktigt att ta upp.

Sen anser jag att standarddomen för våldtäktsbrott egentligen borde vara rättspsykiatrisk vård med speciell utskrivningsprövning.

Flest träffar senaste månaden