Mitt (David Aronsson) tidigare inlägg i debatten (i E-kuriren)

tisdag 20 juli 2010 · 2 kommentarer

Alla verkar väl inte ha läst mitt första inlägg, så som en service till de som inte orkar använda kurirens besvärliga sökfunktion så klistrar jag in det nedan... med den aktuella meningen som Maria von Beetzen uteslutande svarar på i sitt svar i fet stil och understruken (betyder frånvaron av annat svar att hon köper den övriga beskrivning av Strängnäsmoderaternas skräckvälde?)
==================

Vänsterpartiet i Strängnäs föreslog en skattehöjning med 1:50 år 2009, det blev 90 öre. Det innebär att det borde vara ca 60 öre kvar av det vi ansåg vara nödvändigt då. Vi hamnade på 56 öre i år. Vi har under flera år föreslagit skattehöjning, helt enkelt för att önskvärd kvalitet kräver en större budget. Moderaterna har istället när de suttit vid makten försökt hitta på besparingar, som i slutändan mest haft som resultat att förväntade kvalitets och resultatmål inte nåtts. Konstant underfinansierad verksamhet, med politiska mål som inte är tydliga och realistiska, ger den glidande kostnadsökning som Maria von Betzeen skriver om i sin debattartikel den 14 juli. Det är inte skattehöjningar i sig som har en sådan effekt.

I M-SP-KD skuggbudget flyttade de 7 miljoner från kommunstyrelsen till andra nämnder. Detta skulle åstadkommas genom omorganisation (läs varsel), mindre kostnad för externa konsulter, nedlagd hushållstidningen och besparingar inom projektet ”ständiga förbättringar”. I vårt förslag fanns besparingar på 2,1 miljoner, vilka skulle vara verksamma från dag ett och inte påverka något annat än den politiska organisationen.

Moderaterna borde av egen erfarenhet veta att det inte går att hämta hem ev. ekonomiska effekter av en ”omorganisation” under samma år, kostnaden lär initialt snarare öka än minska. Att tro att man kan skära ned på extern konsulthjälp och samtidigt genomföra en ”omorganisation” är intressant, vem ska göra konsulternas jobb? Hushållstidningen är kanske irriterande, men kostnaden är bara några hundra tusen. Det hela var upplagt för en till kraschad budget.

Att ge sig på ”ständiga förbättringar” är att hamna i en återvändsgränd. ”Styr upp och effektivisera ert eget arbete så att ni får tid för kvalitetsförbättringar, så att kostnadsdrivande fel undviks” ändras till ”Styr upp och effektivisera ert arbete så får ni mer rutinjobb att göra och så sparkar vi era arbetskamrater”. Det är inte ett långsiktigt arbete mot kvalitet och kostnadseffektivitet. Det är istället här vi i Vänsterpartiet ser potentialen för att frigöra interna resurser att göra konsulternas jobb, men det räknade vi inte med i vårt budgetförslag.

För att skolans resurser ska återgå till den nivå den hade innan nuvarande majoritets nedskärningar så saknas ett tiotal miljoner i högerns budgetförslag. ”Satsningen på skolan” faller därmed också kort jämfört med vårt förslag.

Till skillnad från von Beetzen ser jag inte kommunens skattefinansierade anställda som parasiter som suger livet ur anonyma människors plånböcker utan som en resurs. Vi i Vänsterpartiet är inte heller de lata politiker hon pratar om, vi har gjort vår läxa och konstaterat att man inte kan använda den svältfödningspolitik som Moderaterna förespråkar. Den har helt enkelt inte levererat.

David Aronsson, Vänsterpartiet Strängnäs

Personligt: Att leva med ett barn med Downs syndrom....

fredag 9 juli 2010 · 1 kommentarer

Igår slog det mig... Nu känns det som jag har fattat vad som borde varit uppenbart sedan länge.

Jag har alltid undrat hur det kommer sig att Hannes på något sätt är som en ettåring men med vilja och önskningar som ett barn närmre hans kronologiska ålder.

Det kanske är så enkelt att han som vi andra påverkas av de erfarenheter han haft hittills i livet... och han har ju varit med om en hel del så här långt. Att man som Hannes inte har kapaciteten att fullt ut uttrycka resultatet av de erfarenheterna påverkar inte ens inre känsloliv och önskningar. Därav framstår han som en konstigt gammal ettåring.

Jag var hemma idag vid tio-tiden efter ett lokalpolitiskt möte och Hannes var fortfarande vaken. När jag kom in och hade landat gick jag fram för att säga hej. Då tittade han upp från TV:n (eller dataskärmen om man ska vara petig), log sitt lilla småfinurliga nu-är-jag-glad-och-nöjd-leende, tecknade att han ville sova och gjorde sitt egenpåhittade tecken för att komma upp (dvs med händerna som om han tänkte lyfta ett barn i armhålorna). När han gosat in sig i min axel så sa han 'dva' (sova) och pekade på sovrummet. Denna lilla berättelse säger säkert inte läsaren någonting och har ingen koppling att tala om till resten, men detta inlägg är nog mest för min egen skull iallafall ;-)

Det känns varmt i hjärtat och samtidigt väldigt läskigt att Hannes med sitt kroppsspråk visar att han känner sig så utlämnande trygg i de rutiner som han och jag byggt upp tillsammans. Ansvaret och pressen att leverera känns så mycket större än med de andra två barnen, väldigt orättvist mot hans självgående och otroligt duktiga storasyster och ammande lillebror... men kanske inte så mycket att göra något åt.

Nästa steg i följetongen: samtal med Lars Borg

onsdag 7 juli 2010 · 3 kommentarer

Denna gång måste läsaren verkligen ha läst det första och andra inlägget i detta "ärende", dvs tilldelningen av resursstöd till vår son Hannes, för att hänga med i detta (tror jag).

Nu har jag efter två långa samtal och några mail pratat ansikte mot ansikte med Resurscentrums chef Lars Borg (han öppnade idag i tidningen för lite rallarsvingar från rektorerna).

Kanske det är min naturvetenskapliga bakgrund eller mitt jobb inom staten, men trots att Borg beskriver en genomtänkt plan och hyfsat väl utfört genomförande, med transparens i viktiga steg, så känns det som något saknas, något stämmer inte. Förfarandet känns fortfarande varken individanpassat på det sätt som lagen kräver eller transparent och rättssäkert.

Jag försökte få en bild av hur Resurscentrum gör bedömningen och vägningen av behov för att fördela tillgängliga resurser, med mer eller mindre lyckosamt resultat. Den bild jag fick var inte vad jag skulle kalla individuell bedömning. Kanske Borg uttryckte sig otydligt, eller så fanns det ett självklart steg i processen som jag inte greppade. I mina öron lät det som om man grupperade efter problembeskrivning, sållade i princip hela grupper och sedan fördelade resurser gruppvis, dvs inte tydligt individbaserat. Det som fortfarande stör mig något sanslöst är att vägningar, prioriteringar, bedömningar etc som sker under arbetets gång inte dokumenteras. Det gör processen fullständigt stängt för utomstående och det gör överklaganden av beslut mycket underliga (eftersom bedömningsgrunden saknas)

Efter att den individbaserade delen har fördelats och skolan får pengarna så känns det som om processen faller. Jag ser inte framför mig hur en enskild skola på ett korrekt sätt kan prioriterar kostsamma behov hos en individ mot behoven hos den stora gruppen elever med det behov som normalt finns. Det har ju inte skett någon individbaserad utvärdering av Hannes ännu, mer än att man än så länge bestämt att det inte finns pengar att behålla den extra halvtiden.

Som jag ser det finns det endast två sätt att göra behovsprövning och resurstilldelning på om det ska vara möjligt att göra bra. Skulle kanske motionera om det men det känns som jäv.

Att Resurscentrum gör en behovsprövning och i samråd med enheten beslutar om vilket individstöd som måste ges för att ett enskilt barns särskilda behov ska mötas på ett sådant sätt att barnet får en så normal skolgång/utveckling som möjligt. Helt individuellt och oberoende av budgeten. Detta sker en gång per år efter rambudgetens fastställande men innan detaljbudgeten för BUN. När individstöd fördelats så sker övrig detaljbudgetering. En behovsbedömning av Resurscentrum bör även vara ett legitimt skäl för att en budget överskrids i de fall det kommer nya elever med särskilda behov under året.

Alternativet är exakt som ovanstående, fast helt utan individrelaterade pengar. Alla pengar fördelat i elevpeng+salsa men varje enhet är skyldiga att uppfylla av Resurscentrum fastslaget resursbehov.

För mig kvarstår några frågor...
Vad är Hannes faktiska behov av stöd? I det tidigare systemet när man gick på diagnoser så bedömde man att han behövde heltid. Nu har Resurscentrum efter prioritering bidragit med en halvtid och enheten har (än så länge) bestämt att hans avdelning bara får en halvtid totalt. Vad är rätt? Lars Borg sa att Resurscentrum skulle kunna hjälpa till med att ge råd kring vad som behövs. Det är väl nästa steg att få enheten att köpa det.

...och detta är svårt att få till på ett sådant sätt att det inte missförstås...

Hur väger man en livslång och svår utvecklingsstörning, som Downs syndrom, mot de många ansökningarna som kommer in på ADHD-liknande problematik? Jag kan, även när jag försöker bortse från mina tankar som förälder, inte riktigt acceptera att Hannes inte får fullt stöd från Resurscentrum (eller för den delen Anton, som det stod i tidningen) om anledningen är att man av okänd anledning (bokstavligen eftersom underlaget saknas) har tilldelat stöd för koncentrationsstörningar och impulskontrollproblematik etc.

Jag försöker absolut inte nedvärdera ADHD-symptom, men Hannes problem är så grava att om de inte konstant aktivt arbetas med i princip påverkar hans möjligheter att överhuvudtaget leva ett självständigt liv, medan ADHD "endast" är begränsande och problematiskt, kan vara temporärt och till viss del behandlingsbart. Är det då rimligt att barn med mycket stora problem lämnas över till enheternas prioritering utan fullständigt täckt behov med centrala medel?

Så... tillbaka till det där med att vara naturvetenskapligt sinnad byråkrat.

Jag förväntar mig strikta, exakta, transparenta bedömningar med ett tydligt pappersspår från det ögonblick ärendet startas till det att det tar slut. Det saknas uppenbarligen i hanteringen av stöd till barn med särskilda behov och varför det är så är för mig fortfarande ett mysterium.

Skolinspektionen nästa?

måndag 5 juli 2010 · Comments

Nu tror jag att jag förstår...

Se först detta inlägg om du inte läst det, annars greppar du nog inte hela detta inlägg.

Anledningen till att stödet till barn med särskilda behov nu skärs ned är detta stycke text i ett tjänsteutlåtande i BUN §204 från november 2009...

"Totalt 18,7 miljoner kronor fördelas enligt ”salsa-modellen” för 2010 jämfört med 13,9 mkr 2009. En omfördelning har gjorts inom likvärdighetsgarantin så att medel fördelade efter SALSA-modellen ökats med ca 5 mkr i förhållande till 2009 års budget och den individuellt sökbara delen har minskat med motsvarande belopp."
Det betyder alltså en sänkning av den individrelaterade likvärdighetsgarantin till 7 miljoner för 2009, 40% alltså. I kombination med att antal ansökningar verkar vara några fler så blir alltså konsekvensen att resurserna dras ned med 50%... i Hannes fall från heltidsstöd till halvtidsstöd.

Har majoriteten fattat detta?!

Det betyder i praktiken att en skola som har många barn med särskilda behov, som inte är socioekonomiskt kopplade (dvs dålig kostnadstäckning från Salsa), inte får täckning för det extra stödbehov barnen har. Det blir alltså en konkurrenssituation mellan de "normala" barnen och barnen med särskilda behov. I Hannes fall så skedde prioriteringen alltså till hans nackdel.

Detta är dock inte det värsta...

Det värsta är att det enligt muntlig uppgift från Lars Borg på Resurscentrum inte finns något dokumenterat bedömningsunderlag. Det som finns är enhetens ansökan och sedan en sammanställning över vilka resurser enheterna fått för respektive barn. De mellansteg som måste finnas (möten? tjänstemannautredningar? etc? )saknar dokumentation. Hur rättsäkert är det?

Uppfylls skollagens kap 2a 3§ om man gör en relativ fördelning av stöd till enskilda barn för att hålla budget?

Så om jag ska förstå varför Hannes inte bedömdes behöva heltidstöd, t.ex. i jämförelse med barn med koncentrationssvårigheter (möjlig ADHD)så måste jag begära ut samtliga ansökningar från enheterna, detaljstudera dessa och försöka förstå hur man gjort bedömningen. Teoretiskt och praktiskt omöjligt, samt moraliskt tveksamt.

Jag ska fundera på detta under veckan men nu lutar jag åt en anmälan till Skolinpektionen, både i Hannes specifika fall gällande bristfälligt underlag (ingen kontakt med oss och inte heller Habiliteringen verkar det som) och pga bristande rättssäkerhet/transparens i bedömningsarbetet.

Jag har ju en tradition att bygga på (JÄMO-anmälde kommunen för några år sedan pga bristande jämställdhetsarbete)... ;-)

Ingen yrkesarmé tack!

torsdag 1 juli 2010 · Comments

Även om jag i själ och hjärta är pacifist så är jag det inte i ideologisk bemärkelse. Det finns situationer där våld måste bemötas med våld, t.ex. om en ny nazistisk krigsherre sveper över Europa. Att då med icke-våldsmetoder försöka rädda utsatta grupper är dömt att misslyckas (...och Gandhis metod mot en brutal kolonialmakt fungerade endast pga det underliggande hotet om massivt våld från en undertryckt befolkning). Det är dock inte samma sak som att vi tyst ska acceptera att vi sätts att döda människor baserat endast på någon hög herres idé om hur världen ska se ut.

Jag gjorde inte värnplikten då jag på allvar aldrig skulle kunna se att jag utan en längre tvekan skulle skjuta en annan människa utifrån att en officer sa att jag skulle göra det. Jag insåg på egen hand att det gör mig rätt olämplig som soldat (det var inte lika lätt att övertyga de som bestämmer vid mönstringen som jag förväntat mig). Så här i efterhand så har jag många gånger tänkt att jag borde hållit tyst om det och gjort värnplikten, det hade å andra sidan varit rätt oärligt och visst slöseri med skattebetalarnas pengar.

En radda äldre(?) män går idag på SvD:s debattsida till försvar för värnplikten. Jag förstår dem till viss del.

En militär bestående av yrkesskadade soldater som ser sig som en separat del av samhället är ett gigantiskt hot mot demokratin. Det är väl en sak om deras erfarenheter består av att hjälpa till vid översvämningar och annat. Tyvärr är ju svensk militär numera krigsförande. Vårt försvar kommer alltså bestå av frivilliga krigsnissar som lockats in i en psykologisk och moraliskt nedbrytande arbetsmiljö med hjälp av klatschiga reklamkampanjer. Nej tack! Det finns ju vad jag förstår en säkerhetsventil i att anställningen som militär är på kort tid. Inte så kul för de som väljer den banan men kanske bättre för oss andra. (Ur arbetsrättslig synvinkel så ser jag iofs det förfarandet som fullständigt förkastligt)

Sverige är neutrala, jag förväntar mig att vi fortsätter vara det. Vi kommer å andra sidan aldrig kunna försvara vårt land mot något större angrepp på egen hand, vilket också uppenbart inte heller var tanken då vi alltid har haft ett samarbete med NATO (hur neutralt det nu är).

Jag har aldrig riktigt förstått hur det gamla invasionsförsvaret var tänkt, men min bild har alltid varit att efter en initial försvarslinje brustit så skulle en folkligt baserad värnpliktsarmé mer eller mindre spontant gå över till något liknande gerillakrigföring. Det är med nedlagd värnplikt knappast omöjligt, men lär väl å andra sidan vara betydligt svårare att få någon sorts organisation för, speciellt om även hemvärnet dras ned.

Värnplikten borde vara kvar. Jämförelsen med skolplikten (som i SvD-artikeln) är inte strålande, men ändå inte helt fel. Vissa saker får man ställa upp på som medborgare. Att hela befolkningen (oavsett kön) mönstrar och de av dem som är lämpliga (och då inte uteslutande de som vill) får grundläggande militär utbildning för att vid ett eventuellt behov kunna mobiliseras ser jag som en sådan sak. Sådana som jag, som inte är lämpliga, ”slipper”.

...och självklart bör Sveriges militära engagemang i andra länder för att hjälpa USA att behålla sig allt mer krampaktiga grepp om världsherraväldet upphöra.

Flest träffar senaste månaden