Ingen yrkesarmé tack!

Även om jag i själ och hjärta är pacifist så är jag det inte i ideologisk bemärkelse. Det finns situationer där våld måste bemötas med våld, t.ex. om en ny nazistisk krigsherre sveper över Europa. Att då med icke-våldsmetoder försöka rädda utsatta grupper är dömt att misslyckas (...och Gandhis metod mot en brutal kolonialmakt fungerade endast pga det underliggande hotet om massivt våld från en undertryckt befolkning). Det är dock inte samma sak som att vi tyst ska acceptera att vi sätts att döda människor baserat endast på någon hög herres idé om hur världen ska se ut.

Jag gjorde inte värnplikten då jag på allvar aldrig skulle kunna se att jag utan en längre tvekan skulle skjuta en annan människa utifrån att en officer sa att jag skulle göra det. Jag insåg på egen hand att det gör mig rätt olämplig som soldat (det var inte lika lätt att övertyga de som bestämmer vid mönstringen som jag förväntat mig). Så här i efterhand så har jag många gånger tänkt att jag borde hållit tyst om det och gjort värnplikten, det hade å andra sidan varit rätt oärligt och visst slöseri med skattebetalarnas pengar.

En radda äldre(?) män går idag på SvD:s debattsida till försvar för värnplikten. Jag förstår dem till viss del.

En militär bestående av yrkesskadade soldater som ser sig som en separat del av samhället är ett gigantiskt hot mot demokratin. Det är väl en sak om deras erfarenheter består av att hjälpa till vid översvämningar och annat. Tyvärr är ju svensk militär numera krigsförande. Vårt försvar kommer alltså bestå av frivilliga krigsnissar som lockats in i en psykologisk och moraliskt nedbrytande arbetsmiljö med hjälp av klatschiga reklamkampanjer. Nej tack! Det finns ju vad jag förstår en säkerhetsventil i att anställningen som militär är på kort tid. Inte så kul för de som väljer den banan men kanske bättre för oss andra. (Ur arbetsrättslig synvinkel så ser jag iofs det förfarandet som fullständigt förkastligt)

Sverige är neutrala, jag förväntar mig att vi fortsätter vara det. Vi kommer å andra sidan aldrig kunna försvara vårt land mot något större angrepp på egen hand, vilket också uppenbart inte heller var tanken då vi alltid har haft ett samarbete med NATO (hur neutralt det nu är).

Jag har aldrig riktigt förstått hur det gamla invasionsförsvaret var tänkt, men min bild har alltid varit att efter en initial försvarslinje brustit så skulle en folkligt baserad värnpliktsarmé mer eller mindre spontant gå över till något liknande gerillakrigföring. Det är med nedlagd värnplikt knappast omöjligt, men lär väl å andra sidan vara betydligt svårare att få någon sorts organisation för, speciellt om även hemvärnet dras ned.

Värnplikten borde vara kvar. Jämförelsen med skolplikten (som i SvD-artikeln) är inte strålande, men ändå inte helt fel. Vissa saker får man ställa upp på som medborgare. Att hela befolkningen (oavsett kön) mönstrar och de av dem som är lämpliga (och då inte uteslutande de som vill) får grundläggande militär utbildning för att vid ett eventuellt behov kunna mobiliseras ser jag som en sådan sak. Sådana som jag, som inte är lämpliga, ”slipper”.

...och självklart bör Sveriges militära engagemang i andra länder för att hjälpa USA att behålla sig allt mer krampaktiga grepp om världsherraväldet upphöra.