När kan man säga att man misslyckats i krig?

måndag 18 oktober 2010 · 2 kommentarer

Att en soldat dör i krig får ju sägas vara rätt vanligt, det gör det däremot inte mindre deprimerande. Oavsett om det är en svensk, afghan eller för den delen amerikan som dör så är det en katastrof för personens nära och kära. På något sätt får man hoppas att den som dör har dött för något som de själva ansåg viktigt nog att riskera livet för.


Jag håller delvis med ledaren i ekuriren. Det är inte avgörande för insatsen i Afghanistan huruvida det är svenska soldater som dör eller inte. Oavsett så måste man ifrågasätta om insatsen har förutsättningar att lyckas eller om den endast kommer hålla stora delar av Afghanistan i ett mer eller mindre lågintensivt krig för oöverskådlig tid framåt.

Förstås så är detta bara åsikter, det jag vet om Afghanistan har jag läst i artiklar, böcker och sett/hört på nyheterna.

Det skulle vara intressant att få förklaringen, den riktiga förklaringen, till vad den USA-ledda invasionen egentligen har för mål. Är det som vanligt bara för att installera en vänlig regim på den egna fiendens bakgård? Eller är det tillgång till de mycket stora mineralresurserna som det häromsistens framkom information om som det gäller? Hur radikalfeminist man än kan vara så förutsätter jag på något sätt att man inte invaderar ett land, med de offer det innebär bland framför allt civilbefolkningen, uteslutande för att se till att kvinnor har rätt att gå i skolan, slippa täcka hår/ansikte och kunna anställas på alla jobb.... eller för den delen för att män ska ha rätt att slippa skägg och få lyssna på radion. På något sätt så misstänker jag att de flesta människor skulle ha offrat sig vad det gäller burka och skägg för att slippa få sina barn bombade.

Afghanistans folk har fått lida mycket som bönder i stormakternas schack-match. Om de (mot förmodan) under en period vill ha en förtryckande sharia-stat så tycker jag att de ska få välja det. Ingen regim kan stanna kvar vid makten under någon längre tid utan att ha ett stöd från en stor del av folket.

Ett sympatiskt och stödjande internationellt samfund som levererar bistånd och samhällsstöd med militär närvaro med den gamla hederliga fredsbevarande uppgiften är att föredra framför peace-enforcement taktiken som hittills misslyckats, inte bara i Afghanistan. I ett så stort land som Afghanistan kommer det alltid bara omöjligt att slå ned en militär styrka som vad det låter har minst lika stort folkligt stöd. Det faktum att man varje gång som man dödar en civilperson skapar fler motståndsmän (och för den delen motståndskvinnor) gör att en militär insats är dömd att misslyckas. Hur länge man sedan har lust att vänta på att förklara det ett misslyckande eller vem som ska bestämma det.... kanske det är det som är den viktiga frågan?


Hur tror folk att politik fungerar i praktiken?

fredag 15 oktober 2010 · 2 kommentarer

Det är ganska gulligt egentligen. När man läser en del upprörda kommentarer på ekuriren (och jag förutsätter att en del av dem är genuina och inte bara planterade av S och SD politruker) och i SN så framstår det som om folk faktiskt tror att oppositionen kan förändra beslut under pågående fullmäktige.


Visst händer det, men det är ju i frågor där partipiskan inte viner och inte lämnar röda streck på ryggen på alla som visar en tendens till att röra sig. Marco V (Mp) höll någon sorts kontakt med sitt vänsterpartistiska förflutna och röstade mot att de ledande personerna skulle få retroaktiva arvoden. Exakt samma argumentation som jag hade när jag internt argumenterade för att vi skulle gå hårdare fram.... med skillnaden att jag anser att alla som har arvoderade uppdrag är att anse som ledande. Jag skulle velat ha ett tydligt avståndstagande med direkt krav på fortsatt utredning, offentlig beskrivning av ansvaret och polisanmälan mot de personer som brutit mot lagen. Om jag inte minns fel så sa min morfar till mormor en gång att "man kan inte slänga folk i fängelse för att de är korkade och okunniga". Näe, det tycker inte jag heller men samtidigt förutsätter jag (per definition) att personer som är med och styr landstingen varken är korkade eller okunniga.

Angående beslut i fullmäktige så är ju helt enkelt så att när ett ärende så småningom når fullmäktige så är alla positioner låsta och alla argument har hörts redan, iallafall gällande de som styr i partierna. Majoriteten har också en ordentlig majoritet, några enstaka ledamöter svänger inte beslut i fullmäktige. Därmed blir deltagande i beslutet bara en legitimering av det.

Knöliga mattor ger bara fler högerpopulistiska damråttor

onsdag 13 oktober 2010 · 2 kommentarer

Detta är vad jag tänkte säga men sedan blev det ju bara en representant per parti kvar, så i slutändan framförde jag endast det i fet stil... (med vissa skillnader i de fall då jag sa lite annorlunda än jag tänkt mig)

====

§89 Retroaktivt beslut om arvoden

Jag som för dagen är ledamot för Vänsterpartiet och ni som sitter där i majoritetens bänkar är förtroendevalda.

Ni ska representera folket i det sätt ni styr landstinget.

Det är en fråga om förtroende.

Det är detta också… eller snarare kanske brist på förtroende.

3,43% röstade blankt i landstingsvalet, det är klart störst andel i Sverige… Det är en tydlig signal om brist på förtroende. När man pratar med folk så finns det inte mycket som upprör mer än arvodesskandalen.

Vad gör det för skillnad om ”Samtliga utbetalda arvoden inryms inom budgeten för förtroendevalda”, som det står i underlaget?

Hade inte arvoden betalats ut till personer som inte hade rätt till dom så hade förtroendemanna budgeten gått plus, till fördel för verksamheten.

Arvodesutbetalningar, i strid med kommunallagen, har skett under en period då sparprogram och besparingspress trycktes ned i verksamheten. När verksamheten snålar och går på knäna så beslutar den politiska ledningen om arvoden åt sig själva. Var det ingen som blev lite fundersam?

Landstingsstyrelsen föreslår att vi ska stryka ett streck över det hela. Att svarta arvoden ska förklaras vita.

Är det vanligt förfarande någon annanstans?

Studenter som får felaktiga råd och ansöker om studiemedel som CSN några år senare anser att de inte har rätt till får betala tillbaka… vare sig de har pengarna eller inte.

Studenterna hade säkert också velat att deras klasskamrater hade kunnat vara med och besluta om att ändra reglerna i efterhand så att de inte skulle behöva betala tillbaka…. Men så funkar det ju liksom inte.

Det borde det inte göra här heller.

Detta förslag till beslut skapar inte förtroende och avslutar inte alls frågan, snarare ser det till att frågan lever vidare.


Jag kan tänka mig att piskan viner, men är detta ett beslut som ni vill ta? Retroaktiv tilldelning av arvoden? (Marco, du är ju i och för sig inte vänsterpartist längre, men är detta beslut representativt för de väljare som satte dig här?)

Jag yrkar avslag på landstingsstyrelsens förslag till beslut.

Är det tjejernas eller killarnas skola?

· 5 kommentarer

Detta är en "spin-off" från kommentarer på min facebook på rekommendationen av denna länk från SvD kring "Myten om den förtryckta skolflickan"... ifall det blir svårt att följa resonemangen.


Det finns mycket forskning som visar att flickor trängs undan i skolan jämfört med de mer framfusiga och högljuda pojkarna. Jag har aldrig sett den bilden under min egen skolgång...

Man ska kanske komma ihåg två saker när man läser detta. Jag är man ;-) och filterar givetvis min omvärld genom de stereotypa bilder jag hjärntvättats med under en stor del av min uppväxt. Jag har också nästan alltid haft det lätt i skolan och ur någon sorts tävlingsinstinkt så har jag väl till större delen endast haft koll på konkurrensen (dvs de riktigt blyga flickorna har nog inte varit på min radar).

I min grundskolevärld dominerades klassrumssituationen av läraren. En lärare som med sin välvilja och betyg premierade ordning och reda, snygga presentationer, att man räckte upp handen. Normalt egenskaper som tjejer är bättre på... observera "normalt"... pga de könsroller vi växer upp med.

Ett exempel är det där med att pojkar tar för sig och skriker svaren rätt ut. Mina lärare struntade i dessa pojkar. Det fanns otaliga exempel på när pojkar som normalt inte kanske kunde frågorna fick en aha-upplevelse och skrek ut svaret. Läraren ignorerade normalt det och lät en välartad tjej som räckte upp handen svara istället (normalt hade jag mfl tagit ned handen när vi hörde rätt svar). Med resultatet att det blev typ "...men han sa ju det, vad konstigt"-kommentarer i klassrummet. Jag tror inte att de primärt pojkar som råkade ut för det var så intresserade av att delta i lektionen längre. Utfrysning kallas det för.

Sen är det några andra exempel som jag retat mig på hela min uppväxt som jag nu tänker sticka ut huvudet med

*Man fick välja bort gymnastik från medelbetyget, men inte idiotämnena hemkunskap och barnkunskap där killar endast får höga betyg om de flirtar med (den kvinnliga) läraren. Och då inte för att de inte kan baka kakor, men för att de inte förväntas kunna.

* Många tjejer skulle ha haft max två:or i gymnastikbetyg utifrån idrottslig prestation i jämförelse med killarna, men fick fyror. En lärare på en tekniklektion berättade för hela klassen vilka betyg alla hade fått och på spontankommentaren "varför får hon fyra" svarade han "men hon är ju duktig för att vara tjej".

Min slutsats då var att det var just därför, de var tjejer. Har inte sett anledning att revidera den åsikten sedan dess, tjejer bedöms utifrån sin egen mall i de få ämnen där killar normalt har ett försprång, t.ex. gymnastik och teknik. Killarna bedöms utifrån tjejernas mall i svenska etc.

Men den allra viktigaste indikatorn är resultatet i skolan. Om man inte anser att det finns en stor biologisk skillnad mellan män och kvinnor som helt enkelt resulterar i att män är korkade och obildbara (jo, jag vet att det finns forskning som hävdar det) så är tjejernas mycket högre betyg och intresse för vidare studier ett tydligt tecken på att skolan inte klarar att anpassa den, enligt mig, "omanliga" (hittar inget bra ord) skolmiljön så att pojkarna kan ta till sig utbildningen lika väl som tjejerna.

De undanträngda och åsidosatta flickorna blir uppenbarligen inte så hindrade att det påverkar deras förmåga och intresse av att läsa vidare (som grupp). De utfrysta, hunsade och missförstådda pojkarnas förmåga och intresse av att läsa vidare påverkas däremot uppenbarligen av dagens skola. Vems skola är det då? Inte sjutton är det killarnas iallafall.

(Nu ser jag fram emot de upprörda kommentarerna och skriken när jag lägger detta, förhoppningsvis djupt provocerande, inlägg till facebook-diskussionen ;-)

Inget mer rödgrönt samarbete tack!

fredag 8 oktober 2010 · 2 kommentarer

Jag ska inte skriva samma sak som jag redan skrivit... både innan och efter valet. Läs dessa inlägg om intresse finns. Sammanfattningsvis så kan man lugnt säga att jag ser det rödgröna samarbetet som en katastrof.


Dagens ledare i ekuriren tar upp frågan, igen...

Där lyfter de också en annan aspekt av det hela, risken att regeringens budget faller och att nyval i sådant fall var nära. Har vi något att vinna på ett nyval som ett resultat av att SD röstar på det rödgröna förslaget? I och för sig ser jag väl risken som minimal, kan inte se att SD skulle anse att vårt förslag är bättre eller att villigt skulle rösta på V, eller för den delen att de skulle vara intresserade av nyval.

Det skulle ju ge en chans till att fälla regeringen och att slänga ut SD, men är förutsättningarna bättre nu? Är det inte en överhängande risk (utifrån opinionsmätningarna, nya ministrar, förbättrad ekonomi, etc) att regeringen skulle kunna knipa egen majoritet istället?

Vill vi fortsätta med ett fallerande högersamarbete och "riskera" nyval, eller inriktar vi oss på ordentlig systemkritisk vänsteropposition mot övriga 94% av det politiska sfären?

Tävlingsdags

måndag 4 oktober 2010 · Comments

Jag läser med lite då och då bloggen 21:an. Eftersom man nu kan vinna en bok (genom att bland annat skriva på sin egen blog) så tänkte jag tipsa om den här för de som vill läsa om vardagen med/för ett barn med downs syndrom.


Hittade också denna text/bild.

”Dom klarar sig inte” – sa bödeln… ergh… bonden

· 2 kommentarer

Nej, inte fan skulle de ha klarat sig… Minkar som lever sitt liv i en onaturlig miljö, i direkt strid med intentionerna med djurskyddslagen och sedan om de har tur blir gasade eller kvävda (och inte någon annan mer otrevlig avlivningsmetod) klarar sig inte… per definition. De lever inte till gammal ålder, de matar inte sina ungar med egenfångad mat, de får inte uppleva friheten att simma i en bäck. Minkar i bur avsedda för pälsindustrin klarar sig inte… per definition.

Minkar som släpps ut har en chans. De ställer till en del elände lokalt där de släpps ut, men några kommer att klara sig.

Det går inte att säga ”De klarar sig inte” och i nästa ögonblick säga att minkar som släpps ut etablerar sig i miljöer där de inte funnits förut och därmed skapar en svår situation för småfågel etc. Det är antingen det ena eller det andra som gäller.

Jag är rätt säker på att större delen av dem kommer att dö, överkörda av bilar, brist på mat etc. Jag är lika säker på att de om de fått sitta kvar i sitt dödläger så hade de med 100% säkerhet inte klarat sig.

Minkarna hade ett val. Antingen stannar de i ”tryggheten” i buren eller så tar de chansen att leva ett riktigt liv. Hade jag varit mink hade jag valt det senare utan att tveka. Det är lite Bravehart över det hela, minkarna fick chansen att en enda gång visa rumpan för bonden, en enda chans att visa vad de gick för egentligen, att inte längre leva under sadistiskt förtryck… givetvis är det värt risken.

Att leva med ett barn med Downs syndrom: Vårdbidrag

fredag 1 oktober 2010 · 1 kommentarer

Detta är ett gammalt inlägg som är princip fortfarande är relevant, men vår situation är annorlunda.
Läs det nya inlägget om vårdbidrag här

_________________________

Ibland är jag kanske lite mer envis än vad som är lämpligt... eller envis kanske inte är rätt ord.


Om man som förälder har ett barn med funktionsnedsättning så har man rätt till något som heter vårdbidrag.

"Du kan få vårdbidrag om du vårdar ett sjukt barn eller ett barn med funktionsnedsättning. Barnet måste behöva särskild tillsyn och vård i minst sex månader. Du har också rätt till vårdbidrag om du har stora merkostnader på grund av barnets funktionsnedsättning eller sjukdom."

Vi fick informationen av en kurator på habiliteringen när Hannes var några månader gammal. Vi fick en blankett och erbjudande om hjälp att fylla i den. Inte trodde vi då (eller iallafall inte jag) att det skulle vara något problem att fylla i en blankett. Vi skulle bara beskriva hur mycket merarbete Hannes funktionshinder skapade för oss i vardagen.... och där tog det liksom stopp

Japp... merarbete... jämfört med vadå? Hans extremt framåt och duktiga storasyster eller ett "medelbarn" vi aldrig träffat. Det är dock inte det stora problemet. Mitt stora problem är att överhuvudtaget definiera den tid jag och min fru lägger ned på vårt barn som merarbete. Är det inte per definition alltid den tid som är lagom som vi lägger?

Kuratorn försökte med att vi kunde ju få lite extra pengar så att vi kunde göra något roligt för vårt andra barn som drabbades av att hennes lillebror drog vår tid. Erhh...

Efter många och långa diskussioner hemma så har jag försökt (som familjens mest svenskskrivande och blankettvana person) att börja skriva saker på blanketten. Det går liksom inte. På något sätt kan jag rent intellektuellt erkänna att Hannes är lite mer resurskrävande än ett "medelbarn" som är typ 1,5 år yngre. Känslomässigt så kan jag inte komma på en enda sak som det känns ok att skriva. Att han inte äter särskilt väl på egen hand, att han inte kan sätta på sig kläder själv, att han inte kan kommunicera så bra. Visst tar det tid, visst medför det all möjlig sorts elände, men...

[Nu börjar jag inse att jag aldrig kommer kunna beskriva känslan jag har över att gå till staten och klassa mitt barn som merarbete för att få ersättning]

Visst är det viktigt att vårdbidraget finns, om inte annat för att garantera att alla barn kan få de hjälpmedel som de behöver oavsett föräldrarnas ekonomiska situation. Men så länge som jag kan klara av att arbeta heltid så medför inte Hannes något merarbete som jag någonsin kan anse att det är samhällets skyldighet att ersätta mig för. Den tid vi "förlorar" på att hjälpa Hannes med diverse saker kan för övrig inte ersättar med pengar. Sen blankvägrar jag att ta emot pengar för att kompensera för att Hannes är Hannes.

Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg