Kurirens bidrag till förvirringen kring ny sessionssal för KF

torsdag 31 mars 2011 · 4 kommentarer

Ledarskribenten Susanna Birgersson skriver på ledarsidan om Paulinska skolans aula och frågan om det är lämpligt som ny möteslokal för KF eller om den ska fortsätta vara primärt konsertsal.

Jag kan inte riktigt påstå att jag förstår vad hon är ute efter. Menar Birgersson att det faktum att KF-ledamöterna behöver bord som det stora hindret för att använda aulan som möteslokal? Det senaste jag hörde så skulle det inte finnas den typen av fasta installationer som omöjliggjorde att tillgänglig plats användes för besökare, med andra ord så måste ju borden gå att flytta.
Länk
Hon anger antalet platser till 192 (vilket är mindre än alla siffror som figurerat hittills, inkl. arbetsförslaget från förvaltningen).

Jag tänker inte upprepa vad jag skrev på partiets blog, men jag delar inte Birgerssons åsikt att Gyllenhjelmssalen är lämplig för fyra-timmarsmöten med 80-talet personer (om man inte förbättrar ljuset, ljudet och inte minst ventilationen). Speciellt inte som förvaltningen vad jag hört flaggat för att kommunhuset redan börjar bli för litet för att få plats med utlokaliserade verksamheter. Då behövs ytorna för byråkratisk produktion, inte låsas upp som opraktiska möteslokaler.

Att frågan skulle tagit något större politiskt utrymme ser jag inte, medialt möjligtvis. Visst känns det utifrån antalet direkt påverkade kommunmedborgare som en icke-fråga men det är ju bra lobbat av de moderata politiker och körmedlemmar som lyckades blåsa upp stormen i vattenglaset.

...och nej, när jag kommer till en stad så skiter jag högaktningsfullt i om de skyltar med en pampig konsertsal eller inte (vilket någon nämnde i tidningen som en viktig faktor). Det kommer för mig långt, långt ned på listan över vilken service som är viktig i en kommun.

Reflexmässig revolutionsromantik?

tisdag 22 mars 2011 · 1 kommentarer

När jag såg situationen i Libyen utvecklas så här på säkert avstånd via nyhetssidorna på nätet så slogs jag förstås av samma tanke som många andra. Det är en blodig och brutal repression av en demokratisk viljeyttring. Den bilden har väl inte ändrats. Att Carl Bildt var mot en militär intervention bekräftade ju bara bilden. En flygförbudzon för att se till att bombmattor inte mördade Libyens befolkning såg ju ut som en bra idé.... om det inte vore för att jag med ryggmärgen värjer mig från sådana idéer när de kommer från stormakterna och för att jag inte tror på militärernas PR-kupp om den rena kriget.

Det som började göra mig ordentligt fundersam var att mina personliga favoriter Die Linke (länken är till ett senare uttalande) propagerade mot ett militärt ingrepp. När då Frankrikes högerpresident Sarkozy beordrar ut sina post-koloniala styrkor i militära angrepp som inte alls riktades så att de var en flygförbudszon utan direkt attackerade marktrupper så måste man ju börja fundera. Att nu alla verkar överens om att flygförbudszonen gått över till direkt körförbudszon (dvs anfall mot militär på marken som rör dig) så bör man ju verkligen börja fundera på vad syftet med det hela är.

Mina tidigare partikollegor (Andreas Malm gick iofs med i SP efter att jag gått till V) Andreas Malm och Anders Svensson samt vänsterbloggaren Jinge propagerar för att även Sverige ska ta en aktiv militär roll i Libyen.

Vad är det då man ska uppnå med insatsen? Det verkar inte direkt klart. Vill man störta Khaddafi genom att militärt stödja upproret så att de vinner slaget om hela Libyen? Vem ska då styra, de Khaddafi-män som byt sida efter årtionden av deltagande i repressionen eller ska en demokrati spontant sprudla i resterna av ett inbördeskrig? Vill man dela Libyen på mitten i en revolutionär demokratisk stat och en Khadaffidiktatur? Eller är (V)i nu för riktade mord och tänker "precisionsbomba" Khadaffi och hans närmaste familj och klan för att bana väg för ett nytt styre? Ska man förlänga ett inbördeskrig och utsätta civilbefolkningen för de risker som en storskalig militär intervention innebär så måste man ha ordentligt på fötterna. Den information som jag har tillgång till via media ger inte mig något bestående intryck av att en militär intervention (med flyg eller markstridskrafter) är en bra idé, den här gången heller...

Andreas Malm uppmanar oss att inte följa ryggmärgsreaktionen, men min princip är att det man först tänker är det som oftast visar sig vara rätt (iallafall med viss nyansering). Han skriver "Om vi i stället för med ryggmärgen väljer att tänka med huvudet måste vi till att börja med erkänna att impulsen till denna intervention inte kommer från Pentagons strateger eller amerikanska oljebolag". Jag skulle vilja säga tvärt om.

Om vi nu börjar tänka istället för att med en revolutionsromantisk syn på världen ställa oss för militär hjälp till upproret tänker efter varför just Libyen är aktuellt för militär intervention så är det ju förstås en kombination av Libyens tidigare under lång tid milt sagt aviga officiella inställning till västvärlden och många andra av de mer despotiska arabstaterna (vilka också ger sitt fulla stöd till den militära interventionen)... och inte minst oljan. Tror någon att Frankrike, USA, Storbritannien mfl som stater har något intresse av att skydda civila i andra länder? Om ni gör det får ni ta och skruva på huvudet ett varv till och fylla på mer sågspån.

Den alltid pågående svält och hälsokatastrofen i stora delar av världen gör ingen något åt. De som förtrycks och mördas av diktatoriska eller "endast" diskriminerande regimer bryr sig ingen av stormakterna om så länge det inte är fiendens-fiende principen som gäller. Collateral damage är väl någon som USA-militären endast bryr sig om som PR-effekt, att civila stryker med är ju rätt ofrånkomligt när man bombar i städer.

Det kan ju inte vara så illa att mina bombkära vänner inom vänstern har gått på PR-kuppen om det "kliniska kriget"? Att man glömmer bort att alla krigshandlingar drabbar civilbefolkningen hårt. Åter igen tillbaka till syftet... Vad tänker man då sig att bomberna ska åstakomma? Ett utjämnat och utdraget inbördeskrig? Att man går in och sätter än västvänlig regim på Libyens tron med vapenmakt? Är det vad vänstern nu förespråkar? Då kan jag tänka mig en hel radda med länder som känns lika aktuella som just Libyen. JAS kan då få delta i många peace-enforcement insatser till BAE-systems stora glädje.

I en kommentar till Svenska Freds ordförandes debattartikel på svt.se skriver signaturen AQVALP att "Svenska Freds vet inte hur många som har sitt jobb inom vapenindustrin i Sverige. Vad göra med dem och om vi helt lägger ner den verksamheten ? Och varifrån skall vi ta de inkomsterna ? Eftersom andra länder inte lyssnar till Svenska Freds så är det ett dilemma. Om vi inte är med, ökar i stället andra länders insatser. Den eventuella PR som Sveriges flygvapen kan komma att få, kan vara bra att spara för framtida insatser. Och vi behöver den erfarenheten.". Detta känns som mer i linje med orsakerna för insatsen än att stormakterna skulle försvara civila med hjälp av kryssningsrobotar.

Jag tror inte heller att upproret i Libyen långsiktigt tjänar på att stödjas militärt av Frankrike och USA, eller Sverige för den delen, i vad det gäller att bygga en framgångsrik övergång till ett demokratiskt Libyen. Förhoppningsvis kan Libyen ta ett stort steg mot ett nytt samhälle och oavsett om det händer nu eller senare så har ju det här upproret säkert lagt grunden för ett Libyen där folket får bestämma.

...och att som vissa gör jämföra Libyen mot Rwanda ser jag som en avskyvärd överdrift där man nedvärderar de hundratusentals offren för etnisk rensning i Rwanda, något som iallafall inte jag sett några rapporter om från Libyen. I Rwanda hade ju Frankrike kunnat gjort en mer lyckosam insats om man verkligen brytt sig om civila offer, det man gjorde var ju snarare det motsatta.

Som Kina och/eller Ryssland uttryckte det (utan att citera)... Det finns en oroande tendens att internationell diplomati sker med bomber istället för med ord.

Oxelösund bästa skolkommun i länet?

onsdag 2 mars 2011 · 1 kommentarer

(Detta är inte avsett att ha något sorts vetenskaplig kvalitet, min rankingberäkning bygger på Salsa-systemets värden och meritvärdetsavvikelsen har räknats upp med en faktor. Betygsinflationen är andelen elever med högre betyg än proven i svenska, engelska och matematik i medel över de tre)

Efter att ha läst ekuriren.se ledarblog angående Skolvärldens rankinglista så funderade jag lite... och funderade lite... och kom fram till att det är egentligen helt rätt. Rankinglistor över skolor ska vara över vilket resultat de presterar och inte hur dyra de är (lärartäthet, fina lokaler etc).

Problemet är att hur mäter man prestation. Tänk om pedagogiskt utbildade lärare ger eleverna en bättre grund att stå på än vad som kan mätas genom det fyrkantiga, subjektiva och allmänt felvisande betygssystemet. Speciellt som den segregering som har skett innebär att resultaten kan vara direkt missvisande om man inte tar hänsyn till den socioekonomiska sammansättningen av elever. Problematiskt är också att den konkurrenssituation som skapats genom skolvalssystemet uppmanar till betygsinflation. Därför gjorde jag en liten dykning i mina favoritsidor (skolverkets statistikdatabaser).

Kan då konstatera att utifrån förhållandet mellan förväntat och uppnått antal godkända elever resp. meritvärde så är Oxelösund länets bästa skolkommun. De lyckas lyfta eleverna ut ur vad som egentligen är en delad näst sista plats i förväntningar till en delad andraplats i faktiskt uppnått meritvärde. Betygsinflationen (av mig definitierat som utdelade betyg i jämförelse med provresultat i nationella prov) är också likvärdig i Oxelösund som övriga länet (knappt 20%) Detta är vad jag anser vara en bra fungerande skola.

Det som kuriren tar upp i sin ledare, att Flen är med marginal sämst bekräftas också på det sätt jag räknade. Med Strängnäs som 100 så får Flen drygt 7. Förväntingarna från Skolverkets Salsamodell (socioekonomisk modell för underlag för extra stöd till skolor) på Flen är lägst i länet, men de uppnår ännu sämre resultat.



















Intressant är också att betygsinflationen är klart högst i Flen. Väldigt många elever får högre betyg än vad de presterar på de nationella proven. Därmed är kunskapstappet i Flen troligen ännu större än vad den betygsbaserade statistiken visar.

Detta är något som våra kamrater i Flen kan få att vända...

Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg