Downs syndrom och Danmark

måndag 18 juli 2011 ·

Läste på ekot i den aningens konstigt rubriksatta artikeln Downs syndrom på väg bort i Danmark att danska föräldrar i allt större utsträckning väljer abort före att föda ett barn med Downs syndrom. Att jag tycker att den har en konstig rubrik är för att de förlänger en trend till sitt slut trots att det egentligen inte finns någon grund för att göra det (vilket iofs kanske är en effekt av artikeln, så det är möjligtvis inte rubriken som är fel). Det kommer alltid finnas föräldrar som väljer att föda ett barn med konstaterat handikapp, även DS, och det kommer alltid finnas föräldrar som av ideologiska eller religiösa skäl väljer bort avancerad fosterdiagnostik och abort. Med allt äldre föräldrar så kommer det finnas barn med DS även efter 2030.

Men tänk om det inte gör det... Vilken typ av samhällsomställning har då skett i Danmark? För mig blir likheterna med Danmarks invandringspolitik uppenbara. Ett samhälle som selekterar individer baserat på biologiska egenskaper.

Varför skaffar vi barn? I grunden är det nog så enkelt att vi är programmerade att göra det. Min fru brukar fråga mig varför jag ville ha barn och jag har aldrig lyckats svara på det, men att jag vill ha barn är helt solklart och självklart.

Vi har ju inget behov av att skaffa barn för samhällets skull. Det skulle lika gärna gå att "importera" ett barnöverskott från t.ex. Indien eller andra länder med en explosionsartad befolkningsutveckling. Hade säkert varit bättre för världen ur ett miljö- och hälsoperspektiv.

Det går ju inte heller att hävda att barn föds för barnens skull... eller det går ju förstås om man tror på reinkarnation eller själar, då det är en själ som återföds och inte bara ett barn som föds.

Så... vi skaffar barn för föräldrarnas skull. Det är föräldrarnas behov som uppfylls. Utifrån det perspektivet så är fosterdiagnostik inte så konstig. Föräldrar har ju ett antal kriterier som ska uppfyllas av barnet för att deras behov ska uppfyllas. Dessa kriterier varierar, för mig var det endast att barnet var ett barn... För andra kan det vara kön, hårfärg, IQ, fysiska förutsättningar för idrott, god hälsa etc som är krav. I en sådan situation så aborteras förstås barn med DS då de varken kan antas ha hög IQ eller bra fysiska eller hälsomässiga förutsättningar.

I Sverige erbjuds alla gravida över en viss ålder (30? 35?) avancerad fosterdiagnostik, för att risken för barn med DS ökar kraftigt med mammans ålder. Detta har haft effekten att en oproportionerligt stor andel barn föds av mammor som är yngre än vad som statistiskt kan förväntas då äldre mammor aborterar DS-foster. Läste på en till ekot länkad blog om situationen i Nya Zeeland, som liknar den i Danmark, men det verkar som om folk glömmer bort ovanstående och att alla barn oavsett mammans ålder kollas med avseende på ryggmärgskanalens(?) storlek då det är en indikator på DS om den är förstorad. Det senare är dock ingen strålande metod, t.ex. fanns inga indikationer för vår son Hannes (se vid intresse mina inlägg om livet med honom).

Däremot tror jag att föräldrar lurar sig själv. Även om det känns som en halvsanning att föräldrar får tillbaka mycket från barn med DS så är det till viss del sant. Vårt liv med Hannes har varit en berg-och-dalbana men visst har jag gått ur de första åren som en bättre, mognare och effektivare person och samhällsmedborgare. Det är säkert inte bara på grund av att Hannes ger så mycket tillbaka utan inte till liten del på grund av alla de svårigheter som livet med honom medför, allt från hjärtoperation till språksvårigheter och bristande konsekvensmedvetenhet.

Hannes är dock en fantastisk person och jag skulle inte byta bort honom mot någon. Vi hade aldrig aborterat även om vi vetat att han har DS men de föräldrar som gör det hade gått miste om sin Hannes.

Effekterna av att vi börjar plocka bort individer (innan de föds) på grund av deras bristande perfektion, ur föräldraförväntan och ev. samhällsperspektiv, är dock mycket oroande. Hur argumenterar man för att foster med handikapp inte ska födas utifrån att de inte kan förväntas vara effektiva samhällsmedborgare och samtidigt undviker att fortsätta i en sådan riktning för hela samhället? Är det inte fullt möjligt att utvecklingen gällande födda DS-barn är en konsekvens av den argumentation som används gällande t.ex. invandrare i det semi-fascistiska Danmark? (japp, har alltid avskytt Danmark i djupet av mitt hjärta (av för mig okänd anledning) och på sistone har de gjort sitt allra bästa för att bekräfta min livslånga bild av att den gemytliga dansken bara är en falsk fasad och mer kopplat till drogmissbruk än gemytlighet)

... och vad det gäller samhällseffekterna av att barn med handikapp tillåts födas. Jag ser att alla runt Hannes växer i kompetens och som personer, både barn och vuxna, som effekt av hans speciella förutsättningar. Detta är inte en effekt som kan bortses från. Vi måste ha olika typer av människor runt omkring oss för att skapa ett samhälle värt att leva i.

Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg