När verkligheten inte lever upp till förväntningarna på lönen

måndag 5 september 2011 ·

I en debattartikel i Eskilstuna Kuriren (där läste jag den iallafall) så går Ledarna ut i försvar för det som de kallar "moderna chefer". I detta ska läsas in chefer med fullt lönesättningsmandat.

Jag har löneförhandlat för SIF/Unionen och ST i 10-talet lönerörelser. Just nu är jag chef med fullt personalansvar och ska hålla lönesamtal i höst.

Det Ledarna försöker beskriva är en situation som alla är medvetna om inte är perfekt på långa vägar. Samtidigt måste man inse att förväntningarna hos oss som får lön är baserade på allt från vår kollegas lön till medellönen för olika grupper i hela samhället samt förhållandet mellan lönen och vad vi förväntar oss att den ska räcka till.

Både Unionen och ST har centralt framförhandlade minimipotter, ST hade förra året 1,8%. Lönena för ST-medlemmarna ska alltså öka med minst 1,8% sett till hela den kollektiva lönesumman. Det sedan lokalt framförhandlade löneutrymmet sätter i teorin ett tak. Det är ytterst naivt att tro att bara för att chefer får mandat att sätta individuella löner så kan de också sätta löner som alla är nöjda med.

Problemet är ju att de flesta anställda och de flesta chefer förväntar sig att det ska finnas mer pengar för löneökningar än vad det gör. Man har ett genuint intresse av att alla ska känna att de har en rättvis lön och att de ska förstå varför man har den lön man har. De flesta chefer misslyckas samtidigt totalt med att uppnå förväntningarna som både de som de har lönesamtal med och de själva har. Helt enkelt därför att även om chefen får mandat att sätta lönerna fritt så måste arbetsgivaren fortfarande ta hänsyn till den övergripande bilden. Budgeten måste gå ihop och det går inte att vissa grupper drar i från andra utan att det finns väldigt tydliga motiveringar.

Därför kommer aldrig lönesamtalsmodellen att fungera fullt ut. Lönesamtalet bygger en förväntning som det inte finns budgettäckning för.

Även om Ledarna vill ge upp det skydd för medarbetare som inte är bra förhandlare (dvs fastställda centrala potter och satsningar) så kommer det inte trolla fram pengar hos företag och myndigheter som anser sig ha brist på pengar. Om något så kommer frånvaron av framförhandlade nivåer sätta ytterligare press på att hålla nere löner, tvärt emot de anställdas förväntningar.

På statliga myndigheter ligger ett konstant sparkrav, vilket medför allt färre anställda måste göra mer jobb än tidigare. Det går ju liksom inte att förändra prisnivå eller volym på produktionen för att generera mer intäkter. Därmed kommer ingen inom staten få den löneökning de förväntar sig, oavsett frikopplad individuell lönesättning eller inte. Detsamma gäller många företag.

Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg