Att leva med ett barn med downs syndrom, han blir större och äldre :)

torsdag 4 oktober 2012 · Comments

Det var ju ett tag sedan jag skrev något om Hannes, eller överhuvudtaget faktiskt. Tiden har inte riktigt funnits. Om du inte sett något av dessa inlägg förut så har vårt mellersta barn, Hannes, downs syndrom. Han är nu snart 5 år. Du kan läsa resten av inläggen här (de flesta är om Hannes) 

Hannes börjar bli stor. Han rör sig ledigare och hellre än förut. Vi har 60 m skogstomt med hyfsad nedförslutande stig med rötter etc. från husdörr till bilen. Hannes brukade inte vilja gå på den. Numera händer det att han på egen hand går iväg nedför stigen och några gånger gått hela vägen till bilen.

Han har inte bara börjat gå mer utan också fått upp farten på fötterna så ibland måste jag förlänga stegen lite när vi går för att han inte ska springa ifrån mig på asfaltsunderlag. Han viker ned huvudet och pinnar på med benen så fort han kan, det ser lite mer ut som idrotten Gång än att springa. Men fort går det :-)

Han klättrar också bättre. Vi har tränat länge på att klättra upp i bilbarnstolen, efter sommaren så började det helt plötsligt fungera. Han tar till och med av sig skorna medan han klättrar. Baksidan är förstås att som alla andra barn som klättrar så gör det att han ibland kan komma i besvärliga situationer. Att han är så mjuk i lederna gör också att han kan ramla på sätt och i situationer som andra inte riktigt kan. När han somnar på sidan så ligger den ena foten ofta bekvämt(?!) invikt mot bröstkorgen i höjd med armhålan. Det säger då sig själv att en del fallskydd för barn blir rätt ineffektiva, han liksom glider iväg. Samma sak blir det ju i alla vanliga situationer där man förväntar sig att lederna ska hålla emot. Häromveckan ramlade Hannes från en bänk på förskolan och slog i huvudet. Förskolepersonalen var förstås fundersamma på vad de gjort fel men faktum är nog att det är väldigt svårt att förutse när något ska gå snett och att aldrig titta bort en tiondels sekund är omöjligt i en förskolesituation. De får fokusera på alla de gånger som de varit där för att hindra att något hände.


Ända sedan Hannes kunde stå upp så har han ställt sig upp på sin matstol och sedan ramlat handlöst in i som han förväntar sig väntande armar. Det är ett mindre mirakel att jag lyckats fånga honom varje gång. Jag har stått med lillebror i famnen eller stått med ryggen åt med en stekpanna i handen. På något sätt har jag lyckats inse vad som var på väg och fångat honom, även i början när jag inte var lika beredd som nu tre år senare. Likadant när han gungar på en vanlig plank-gunga, då kan han plötsligt släppa taget och förvänta sig att man tar honom. Det har också fungerat varje gång. Nu finns en tendens till att han faktisk tittar lite i ögonvrån om man är med innan han ramlar, eller att han siktar på att sätta sig i mitt knä om jag sitter bredvid.

Att Hannes blivit mer mogen som person och gärna tar kontakt med andra barn märks också tydligt, inte minst med hans syskon. Tidigare har det bara varit mig han kramat på eller dragit i när han vill något. Nu kan det lika gärna vara storasyster som får uppmärksamheten. Häromdagen när Chloe låg på studsmattan efter att de hoppat tillsammans så kröp Hannes fram och petade försiktigt bort hennes hår från ögonen och pussade henne på kinden. Det hade varit fullständigt otänkbart för bara några månader sedan.

Livet rullar vidare och Hannes klarar allt fler saker på egen hand. Snart börjar skolfunderingarna med ett besök på särskolan. Det lär ju bli spännande.

Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg