Jag trodde inte att det var en strategi

lördag 30 november 2013 · Comments

Abe Berghegårdh och Anders Jarfjord skriver i en debattartikel på svt.se hur de tycker att Vänsterpartiet ska plocka väljare från SD. De kritiserar vad de ser som V:s antirasistiska strategi.

Jag trodde faktiskt inte att det var en strategi från oss vänsterpartister när vi försvarade ett mångkulturellt samhälle och den dynamik det ger, eller moskébyggen. Jag trodde att det berodde på att vi står för vår politik och dess praktiska effekter.

Enligt artikeln stödjer 17% av LOs medlemmar SD, med tanke på att de har legat på knappt 10% i opinionsundersökningar ett tag nu så låter väl det fullt rimligt. Jag håller också med artikelförfattarna om att det finns en tänkbar potential att de tar lite fler röster där.

"SD:s väljare är inte dumma, de gör ett rationellt val utifrån sitt eget perspektiv: från frustrationen över social dumpning inom byggnads- och transportbranschen till upplevda problem i samband med flyktingmottagande."

Ja, jag håller med om att de gjort ett rationellt val men inte varför det är rationellt. Med skillnad från att de vill luckra upp turordningsreglerna med fler undantag så har SD i stort samma grundprinciper för arbetsrätten som V. Däremot vill SD komma åt social dumping genom att stänga gränserna. V vill att de som jobbar i Sverige ska ha samma rättigheter, omfattas av svenska kollektivavtal, att rättigheterna skyddas genom ett bindande socialt protokoll inom EU. Är man främlingsfientligt så är det rationellt att välja SD, tycker man att arbetare i alla länder ska förena sig så väljer man V. Om man tror att det på lång sikt är en fördel att stänga gränserna, stänga ute arbetare från andra länder och som SD vill bara plocka ut russinen ur arbetskraftskakan så är man utifrån mitt sätt att se det rätt dum.

Jag kan hålla med om att hur flyktingmottagandet sker måste ses över. Varför till exempel inte kommunerna får bidrag för att driva mottagningar i egen regi förstår jag inte. Det hade varit effektivare, bättre insyn och mindre guldgrävarmarknad för privata bolag.


"Partiet upplevs som en del av etablissemanget. Vi är beroende av borgerlig massmedia i stället för att satsa på egna kanaler."

Jag håller med, däremot är det rätt lätt att konstatera att man inte får en masspridnnig av massmedia som är vänster. Ska vi nå de som artikelförfattarna vill rikta in sig på så måste vi finnas även i borgerlig massmedia... om inte annat för att just nu så är det de som är massmedian.

Vi behöver visa att vi är det egentliga oppositionspartiet och att vi har en annan syn på vad/hur samhället ska vara än övriga. Det gör vi inte i tillräcklig omfattning idag.


"Vårt språkbruk upplevs som svårtillgängligt, mer anpassat för interna krav på att vara ”korrekt” än ett direkt, begripligt tilltal."
Ja, ett av mina egna problem. Det är svårt att prata och skriva på ett sätt som inte blir akademiska. Speciellt om man försöker förklara svåra orsakssamband där underlag och teori ofta uttrycks på ett sätt som det är lätt att falla in i. Håller med... vi måste kunna uttrycka oss så att alla förstår. Det kräver en bredd i vad vi publicerar, för vi måste ändå kunna rikta oss till olika grupper i samhället.
 

"Vi representeras av få med LO-bakgrund, i synnerhet i riksdagen."
Vi har problem med detta. Det har iofs andra partier också. Däremot ser jag inga förutsättningar för kvotering av LO-medlemmar, för det är väl vad artikelförfattarna säger i praktiken? Vi måste däremot sträva efter att ha en sammansättning av våra politiker som i så stor andel som möjligt motsvarar samhället i övrigt (eftersom en blandning av bakgrund och idéer skapar mest dynamik). Det är en fråga för våra interna diskussioner och hur vi bedriver vårt lokala aktiva politiska arbete.

Om jag en stund får falla in i den provocerande linje som jag säger att bloggen har så... Om nu 30% av Byggnads manliga medlemmar stödjer SD och motsvarande för TCOs kvinnliga medlemmar snarare ligger under 3% så kanske artikelförfattarna själva hittat anledningen till varför det är fler sjuksköterskor än byggjobbare på V's listor? Jag tror att artikelförfattarna har rätt i att vår politik ibland stöter bort en del grupper i samhället. Jag tror inte att dessa grupper har någon drivkraft att stå på våra listor heller. Jag sörjer inte det. Vi har en hel del folk från LOs avtalsområde inom partiet. Att det per definition behöver vara fler har jag svårt att argumentera för (eller emot).
"Beröringsskräcken gentemot SD stärker deras oppositionsroll medan vi framstår som barnsliga. SD stödjer i regel en borgerlig politik, men det händer att de driver vettiga förslag."

Jag håller med till en viss del, men när SD här lokalt kopplar återvinning av produkter till assimilering av invandrare så finns det inte mycket för oss att stödja. Om SD lägger bra förslag är det konstigt om vi är emot av princip, som tur var händer det inte så ofta.


"Att aktivt engagera oss i vad arbetarklassen prioriterar och befinna oss i deras verklighet, utan att moralisera över deras livsföring."
Moraliserar vi över något? Är det köttätande eller bilresande som artikelförfattarna menar? Det är väl endast inom miljöpolitiken som vi ibland faller in i något som liknar moraliserande, eller kanske inom hälsofrågor också.

Att idag påstå att arbetarklassen har en enhetlig prioritering är underligt.... 30% av Byggnads stödjer SD? Jag skulle säga att en kommunalare inom omsorgen och en transportarbetare har helt olika prioriteringar. Visst ska vi sätta oss in i dem och det skulle ju ibland kunnat vara en fördel om vi gjort som Socialistiska partiet (eller snarare dess föregångare) och kommenderat ut medlemmar till verkstadsgolvet på Volvo. Sett utifrån masspartitanken var det uppenbarligen inte en framgångsväg.

"En bättre balans mellan parlament och fackligt vardagsarbete: det är på arbetsplatserna kampen för arbetsvillkor och löner sker – inte i fullmäktige."
Är inte de flesta vänsterpartister positivt inställda till facket? Jag har varit fackligt aktiv i mer än 10 år, numera är jag inte det. Det finns som jag ser det för den vanliga lokala medlemmen ingen motsättning mellan parlamentariskt arbete (som normalt är på fritiden) och fackliga engagemang (som är på arbetstid). Två helt olika arenor och helt olika förutsättningar. Jag förstå ärligt inte vad artikelförfattarna syftar på...


"Lyssna in och ta folks oro på allvar när det gäller otrygghet och kriminalitet, i stället för att slå folk i huvudet med statistik."
Ja men... om nu våldsbrotten minskar så är det väl inte helt rationellt att gå runt och känna sig otrygg? Vad är det ni menar att vi ska driva? Hårdare tag mot brottslingar? Hårdare straff mot unga? Fängelse för 14-åringar? Lite vardagsfascism i retoriken så att vi attraherar mer väljare?

"Acceptera att det finns både märkliga och konservativa värderingar inom arbetarklassen, inse att värderingar ändras långsamt. Det är ändå att föredra att dessa röster går till oss än till SD"
Detta är verkligen bottennappet... jag vill inte ha väljare med märkliga och konservativa värderingar. Väljarnas åsikter påverkar partier, genom opionsundersökningar, genom att väljare kanske närmar sig medlemsskap. Att V skulle ha en större andel väljare som egentligen stödjer SD ser jag inte som en fördel, det gynnade väl inte S och LO att de fanns där tidigare. Återigen förstår jag inte riktigt vad artikelförfattarna vill, ska resten av partiet (som ni?) ta delar av SDs retorik för att locka vardagsrasister till V? Holländska SP har väl vad jag sett använt den taktiken med varierande framgång. Jag tror att det bara bidrar till att skjuta debatten och samhället åt fel håll. Skulle nationalismen få mindre uppsving för att vi pratar som SD?

Jag tror inte att smygrasister blir nya människor bara för att de röstar V.

"Vi bör förflytta debatten från värderingar till ekonomiska frågor. Berätta att full sysselsättning och en generell välfärdspolitik är något de flesta tjänar på – inte för att det är synd om sjuka, arbetslösa och utsatta. Att våga vilja vara ett massparti som aspirerar på att förändra samhället, inte ett litet parti som försöker vara så ”korrekt” som möjligt."

Det finns ett behov av att flytta debatten. Fokus på att skapa jobb måste finnas, men de grupper som artikelförfattarna månar om (manliga LO-arbetare) är svåra att skapa jobb till annat än möjligtvis stora infrastruktursatsningar. Däremot borde väl partiet vara ännu tydligare gällande ekonomisk stimulans, typ räntenivåer, statliga satsningar etc.

Vad är det artikelförfattarna har problem med gällande Vänsterpartiets linje gällande stöd till sjuka, arbetslösa och utsatta? Vi är väl inte ett särskilt uttalat bidragsparti.

Så här skrev SD lokalt i sitt förslag till budget för 2014.
"Vilka är de svarta hålen som pengarna försvinner i? Sverigedemokraterna vill att bidragstagandet skall minskas till ett minimum. Detta uppnår man genom signalpolitik. Genom att ge det minsta möjliga försörjningsbidrag som går attraherar man inte de personerna som väljer kommun efter hur mycket bidrag man kan få."
... är det den typen av retorik som artikelförfattarna tycker att vi ska införa? För att attrahera SDs konservativa och märkliga stödtrupper?


..och ja, jag accepterar helt beskyllningen att jag hellre ser ett litet korrekt oppositionsparti än ett retoriskt/politiskt tveksamt massparti (det har vi redan). Däremot ser jag inte motsättningen mellan korrekthet och vilja förändra samhället.

Om vår uppgift att att hålla S åt vänster och deras jobb att ta väljare som kanske passar bättre i SD så är jag helt ok med det. Jag ser ingen fördel med att vi tar SD-väljare under V-flagg. Vänsterpartiet är ett namn, det är politiken (och retoriken) som är det egentliga partiet.

Att leva med ett barn med downs syndom: När mörkret faller

söndag 20 oktober 2013 · Comments


Lite då och då, men mer sällan än ofta numera, så skriver jag om vår son som har Downs syndrom och hur vårt liv ser ut. Syftet är både att jag skriver av mig och samtidigt får föräldrar till barn med Downs eller andra funktionsnedsättningar något att förhålla sig till. Det framstår kanske som konstigt att jag delar med mig av personliga saker, men på någon lagom knäppt sätt så känns det mindre ensamt.  Delad glädje ... delad sorg..

Du kan läsa tidigare inlägg via etiketten Downs Syndrom (öppnar i nytt fönster)

Jag är lite medveten om att det blir upprepningar av vad jag skrivit förut... men det kanske är poängen. Det är inte heller meningen att detta ska vara ett deprimerande inlägg utan snarare ett steg framåt i takt med att Hannes blir äldre och duktigare på allt.

Idag vaknade vi strax efter fyra på morgonen igen. Att Hannes vaknar tidigt är ingen nyhet, det har han gjort de senaste 4 åren eller så (även om detta var någon knapp timme tidigare än vanligt). Likaså vaknar han nästan varje natt ca 4 timmar efter att han somnat (dvs runt midnatt), knatar ur sängen och går av någon anledning till dörren ut mot hallen där jag brukar komma ifatt. Allt som händer är just det.. han går iväg, jag vaknar eller väcks av min fru och hasar efter, plockar upp honom och lägger mig i sängen bredvid honom och sedan sover vi där till morgonen. Antalet nätter som Hannes sovit hela tiden är lätt räknade.

Hannes gillar numera folk i allmänhet (han klappar och kramar gärna på nästan vem som helst), så länge som han är nöjd. När något går snett, om han är sjuk/trött, inte blir förstådd när han vill göra något särskilt eller gör illa sig, då är det inte så många personer som kan ta hand om honom och se till att irritationen inte eskalerar. Det kan också vara helt vanliga barnsaker, som att lägga sig på golvet i matbutiken och vägra att gå, då gäller det att man klarar att lyfta honom. Det går liksom inte att föra ett resonemang med någon som Hannes, som när han är sur inte verkar lyssna särskilt mycket utan bara avfärdar en. Försök att föra en vettig diskussion med någon som bara svarar "nej" på allt, inte "jag vill inte det" eller "nej, jag vill inte gå dit". Det går inte att resonera eller lirka med någon som inte lämnar minsta öppning. "Vad vill du göra då?" fungerar inte bra om man får ett ljud och gest tillbaka som mest är "nej" eller bara avståndstagande. Att visa att jag blir irriterad eller stressad är ingen lösning, hans antenner för känslor är bättre än hans syskons. Jag förstår att det låter som ganska vanliga småbarnproblem men det är lite svårt att beskriva på ett bra sätt. Tänk er Hannes som snart 6 år, med erfarenheter och någon sorts personlig mognad som gör att han har förväntningar på hur en stor del av omgivningen ska fungera. Lägg sedan till en verbal kommunikation som är mindre än de flesta ettåringar kopplat med frustrationen hos en 6-åring som förväntar sig att bli förstådd/förstå.

Det gick magsjuka på barnens dagis/skola för ett tag sedan. Hannes är ju inte så liten längre och det krävs en del för att se till att han kräks åt rätt håll (överrörliga leder medför ett större problem än vad man kan tro om man inte upplevt det själv). De flesta föräldrar har väl suttit hos ett barn som mår illa och hjälpt till efter bästa förmåga med en stödjande hand på t.ex. barnets panna (kommer själv ihåg den där handen, som kändes nödvändig när jag själv var liten och sjuk). Till skillnad från hans äldre och yngre syskon (som också fick magsjuka i samma veva) så är Hannes inte med på att man måste inse att man snart ska kräkas när man börjar må illa, och börja sikta in sig på en burk eller handfat. Så när han börjar svälja frenetiskt eller i bästa fall tecknar att han på ett lite speciellt desperat sätt måste gå på toa så gäller det att vara lite snabb. Där kommer vi till en del av problemet... han är inte så lätt att lyfta längre och blir inte direkt mindre. Vad händer när jag inte orkar? Det är så pass mycket idag som kräver att jag orkar både fysiskt och psykiskt (höll på att skriva "man" och inte "jag"... men jag har lärt mig att det är fegt ;-).


I takt med att Hannes blir äldre så ökar förstås behovet för honom att få ett liv som inte är så kopplat till oss. Likaså förstår jag ju att vår förmåga att stötta kommer att förändras över åren (på vissa sätt bättre på grund av personlig mognad, kunskap och erfarenhet men samtidigt sämre pga att den fysiska orken minskar). Då känns det som ett problem att antalet personer som över någon längre tidsperiod (mer än någon timme) kan hålla honom från att bli ledsen i de fall han själv är ointresserad av omgivningen är ett fåtal och att antalet som kan trösta honom när han blir riktigt ledsen är begränsat till två personer (möjligtvis tre inkluderat hans två år äldre syster, men hon har väl inte riktigt behövt pröva).

Jag har sakta insett att jag på grund av mitt agerande har monopoliserat Hannes på ett sätt som inte är långsiktigt ok. Jag har format hans rutiner kring mat, läggdags (tidpunkt, tandborstning nattning, etc), hur man beter sig kring bilen/till-från dagis/på trottoaren/i coop/ m.m... Det är ett samarbete mellan oss två (med ibland stora förväntningar/krav på de två andra barnen) som vi byggt upp under flera års tid. Jag släpper nog inte in någon annan (jag vet ju att det kommer fungera sämre -> ledsen Hannes -> jag får hantera det ändå). När jag nu rannsakar mig själv så förstår jag nog att jag inte riktigt vågar släppa in någon annan, Hannes är ju min Hannes... pappa vet bäst ;-). Det är en stor fördel att veta bäst när man hanterar ett barn som själv inte fullt ut förstår vad man kan göra utan problem och vad som är farligt/gör ont om man gör det. Så jag vågar inte riktigt...

... och nu kom vi till det där med mörkret som faller. Delvis syftar det ju på vår nattliga rutin, men också på att vad sjutton som händer om jag blir sjuk eller om något annat går snett, om jag inte kan eller orkar delta i våra inarbetade rutiner. När vi går och lägger oss så vet vi båda att jag kommer att sova hos honom större delen av natten. Vad som händer om jag inte är där när han vaknar har vi bokstavligen aldrig provat de senaste åren. Vad händer när jag inte längre tycker att jag kan fortsätta att skippa aktiviteter som pga tid eller geografi gör att jag blir borta över natten (ex förväntningar/krav i jobbet)? Den tiden kommer nog och istället för att jag stöttat Hannes i att släppa mig så jag istället kraftigt minskat den tid som skulle kunnat lärt honom att ex mamma kan göra samma saker som jag, fast på ett lite annorlunda sätt än mitt.

Att det tagit mig så lång tid att inse/(och kanske) acceptera detta inte är en fördel för någon.

Att leva med ett barn med Downs syndrom: PECS

lördag 2 mars 2013 · Comments

Lite då och då, men mer sällan än ofta numera så skriver jag om vår son som har Downs syndrom och hur vårt liv ser ut. Syftet är både att jag skriver av mig och samtidigt får föräldrar till barn med Downs eller andra funktionsnedsättningar något att förhålla sig till. 

Du kan läsa tidigare inlägg via etiketten Downs Syndrom (öppnar i nytt fönster)

Hannes har ett sätt att kommunicera och vara som ligger inom någon del av autismspektrumet. Ett exempel är att han ofta visar att han vill något genom att ta ens hand och dra iväg dit han vill att man ska gå och hjälpa. Fokus ligger på handen och han har ofta inte ögonkontakt. (Det kan ju läggas till att han nu en tid har varit lite överdrivet fokuserad på ögonkontakt. Det blir lite opraktiskt när han sätter naglarna under min haka och drar upp mitt huvud för att få ögonkontakt när jag försöker få på honom skorna eller knäppa hans bilstolsbälte)

Habiliteringen rekommenderade en metod som heter PECS (picture exchange communication system) som bygger på kommunikation via framvisade bilder. Vi går på föreläsningar och har träningssessioner på habiliteringen med vårt "PECS-team" (Hannes, jag, mamma Ching-Pei, Hannes stöd i livet (på förskolan) Katja och vår logoped) . Hannes har en pärm med, just nu några få, träningsbilder (de på bilden är juice/dricka, ost, flyga (jag lyfter honom mot taket) och groda (det vill säga hans androidplatta där det finns "Touch the frog"-app).

Hannes greppade det snabbt och träningen hemma går bra.

Det finns 6 st faser:
1. Hur man kommunicerar (att man förstår hur man gör, dvs lämnar bilden i handflatan hos den som ska hjälpa till)
2. Avstånd och ihärdighet (dvs att man kan hämta bilden på avstånd och  lämna till någon som är en bit bort och inte uppmärksam)
3. Bilddiskrimination (dvs att man kan välja mellan olika bilder)
4. Meningsbyggnad (flera bilder på rad i pärmen, ex Hjälp Hannes Chips)
5. Kunna svara på frågan "Vad vill du ha?"
6. Kommentera

Hannes är i fas 3 nu. Vi (i ärlighetens namn alla utom jag ;-) var lite tveksamma kring om Hannes ser tillräckligt bra för att välja mellan bilderna. Viss tendens finns att han accepterar vad som helst på bilderna (eftersom han gillar samtliga mer eller mindre bra). Alltså om han tar en annan bild än han tänkt sig så är han ändå nöjd med det aningens förvånande resultatet.

Idag var han chipssugen så jag tänkte vi skulle PECSa chips men det visade sig att vi bara hade den bilden på habiliteringen och inte i hemmauppsättningen. Det blev "flyga" som vanligt istället. Däremot lyckades han väldigt tydligt visa att han väljer mellan bilderna... :-)

Han hade ätit lite chips så han var törstig, tänkte jag, så jag hade ett glas med juice i beredskap ifall han skulle välja det kortet. Han plockade upp flygakortet, såg att jag stod och skruvade tillbaka korken på juiceflaskan, tecknade dricka, sa "ka" och tittade på kortet han hade... då han upptäckte att han hade flygakortet så gick han tillbaka till pärmen, satte tillbaka kortet snyggt på kardborrebandsraden och tog drickakortet. Efter att han dragit mig i byxbenet och jag öppnat min hand så var han överlycklig över att kunna lämna rätt kort i min hand och få dricka.

Nyss kom han och drog i min tröjärm för att få min uppmärksamhet, men han hade inget kort. Så han knatade iväg till vardagsrummet med pärmen och upprepade proceduren med flyga-kortet (till bådas stora glädje). Så nu är det dags att sluta skriva och visa lite icke PECS-styrd uppmärksamhet ;-)


Flest träffar senaste månaden