När det som är annorlunda blir normalt

lördag 22 februari 2014 · Comments

Jag får väl erkänna. För så där en 15-20 år sedan så var jag en sådan där som lite besvärat vände mig bort ifall det var någon som pratade väldigt högt (kanske för sig själv) inne i ett köpcentra eller ex i tunnelbanan. Människor som var lite "konstiga" kanske gjorde att jag undvek kontakt.

Egentligen är det ju kanske inte så konstigt. Jag kan tänka mig att det är rätt många personer som varken vill vara det minsta udda eller har svårt att hantera de som är annorlunda, eller som blir rädda. Som tur var så händer saker i livet som gör att man mognar som person och iallafall upp till gräns får en allt mer flexibel inställning till saker runt en (innan det möjligtvis vänder igen). Det är ju iofs säkert en fråga om sin egen inställning. Däremot får jag väl påpeka att jag i detta hänseende säkert aldrig kommer närma mig perfekt, eller ens vidare bra, ifall det nu låter som jag klankar ned på alla andra ;-)

När jag pluggade på högskolan hade jag en klasskompis som bodde i samma studentområde som jag. Han var flykting från Eritrea och hade inte riktigt blivit försvenskad, "jag läser inte på toa" som han uttryckte det. Det var väl då började jag väl inse att jag under min uppväxt inte haft särskilt mycket kontakt med personer med annan kulturell bakgrund. Det hade nog varit lite väl lätt att göra det enkelt och hålla sig till de som är som en själv.

Nu är jag ju sedan snart 10 år lyckligt gift med en fru som i grunden är kines (Taiwan) men har en väldigt varierad kulturell uppväxt. Jag har ju också ett barn som inte riktigt är som andra.

I början noterade jag andras blickar och reaktioner, och störde mig på dem. Reaktioner både på att min fru uppenbarligen har asiatiskt ursprung (fördomarna kring det är en fråga för ett helt annat inlägg, som jag säkert aldrig kommer skriva) och på att ett av våra barn inte riktigt är som alla andra. Det har jag slutat med. Men häromdagen när Hannes för ovanlighetens skull inte ville sitta i COOP-vagnen, utan istället springa runt och putta vagnen ibland och plocka varor ibland, så kunde jag plötsligt se folks reaktioner igen... och förstå att Hannes kanske är lite annorlunda för de som inte lever med honom. Det var ganska spännande att notera reaktionerna utan att jag egentligen själv störde mig på dem. Både för barn och vuxna varierar det från glädje och intresse (som Tord (S ordf i Socialnämnden) som Hannes körde på med vagnen) till irritation och avståndstagande. Många barn är mer öppet intresserade, men är kanske också de som ibland ser mest chockade ut.

Hannes uttrycker sig för det mesta inte med ord som går att känna igen. Det är mest glada utrop, ibland med ordentlig volym, och mer fysiska uttryckssätt/kroppsspråk som gäller. När han blir glad och uppspelt (som på COOP) så brukar han spänna musklerna i mest hela kroppen, ropa till och fladdra med händerna som asplöv. Gissa hur de som inte riktigt klarar annorlunda reagerar då... de ser ut som om de helst skulle vilja springa och gömma sig. Han gillar också att klappa på okända människor eller deras väskor och jackor. Reaktionerna varierar också rätt mycket på det, men de flesta smälter när de ser hans fundersamma, intresserade och vänliga ansiktsuttryck.

För min egen del har jag även slutat att reagera så mycket på andra människors "konstigheter". Det är en lättnad... Det underlättar i alla sammanhang och delar av livet. Att vara tolerant gör livet lugnare, tror att det gör mitt jobb lättare också.

Ibland kan jag nästan tycka lite synd om de som inte klarar udda, främlingar eller annorlunda. Deras liv måste vara besvärligt. Tänk att behöva känna sig besvärad varje gång man träffar någon som uttrycker sig lite yvigare eller känslosammare eller som bara är lite eller mycket annorlunda till utseende eller personlighet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på vad som händer om vi inte lyckas pressa tillbaka de intoleranta krafterna i samhället...både för allas och min egen familjs del, och då tycker jag inte så synd om dom längre, inte ett dugg faktiskt.

Varför finns det någon personal kvar alls på SR?

fredag 14 februari 2014 · Comments

Jag är lite fundersam... var går gränsen för vilka partier man får ta avstånd från och ändå jobba på SR?

Är det riksdagspartier det gäller? Logisk borde väl vara att man inte får ta ställning mot partier som ställer upp i valet... så...Svenskarnas parti? Tar inte övriga programledare i Morgonpasset i P3 avstånd från nazister?

Såg nu på Dagens arbetes ledarsida att frågan redan kommit upp, men inte blev det tydligare av svaret.

"För mig är det självklart att vi talar om partier inom det demokratiska systemet. Inte nazister”. -Cilla Benkö, Radiochef

Svenskarnas parti ställer upp i val. De har kommunala mandat. Betyder inte de att de är inom det demokratiska systemet?

Tankesmedjan i P3 hoppar på många partier/partiledare, och inte minst SD. De är ju iofs en tacksam måltavla, men visst är det så att programledarna ibland uttrycker åsikter som låter politiska... ganska ofta faktiskt. Måste hela Tankesmedjan då också sluta för att återstarta efter valet?

Ingen kan väl tro att de som jobbar på SR kan stänga av sina åsikter under ett antal månader. Alla som lyssnar på SR måste väl vara medvetna om att en stor del av de anställda röstar i val och därmed tar ställning för ett till tre partier och tar avstånd från resten. De kan ju knappast stänga av sina åsikter när de pratar, speciellt inte i program där de förväntas delta med en tolkning.


Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg