De 85 % är inte så tysta längre

lördag 5 september 2015 · Comments

Ibland vänder det snabbt.

Jag skrev Fascistångest-inlägget nedan på bloggen för en vecka sedan. Det var betydligt längre och fullt med hopplös ilska. Det blev aldrig publicerat eftersom jag tyckte den behövde redigeras till något mer lämpligt. När jag hade gjort det såg jag detta inlägg i en FB-väns flöde.

Otäckt många SD-anhängare här. Jag tänker på detta ohälsosamt mycket. Jag känner stor oro för mitt lands framtid för att inte tala om mina barns framtid. Jag försöker lära mina barn rätt och fel, uppfostra dem. Men till vilken framtid?? Ett land som Grekland? Eller värre? Grekland är ett fantastiskt land men i kris. Det är dit vi kommer om vi släpper in SD mer. De har inte kunskapen att leda en regering Snälla ni! Ni måste väl se det? De vill vinna och göra Sverige svenskt på deras sjuka sätt! Finans och politik kan de inte. VARFÖR är ni så bittra? Vad har ni missat? Ni ansvarar själva för era liv, ingen annan!!!!
Även om hon uttrycker något åt samma håll som jag tänkte så var det ändå lite hoppingivande att någon så tydligt tar avstånd i sin privata sfär. För det är väl vad som varit mest knäckande, att de 85% som inte är SD är så tysta. Men så är det inte längre. För många verkar den sista droppen fallit de senaste dagarna. Det märks i nyhetsflödet och sociala medier. De tysta 85% är inte så tysta längre, solidariteten är tydlig, avståndstagandet sker med högre ljudnivå. SD:arna får allt svårare att stå för sin åsikt och de som gör det låter i sammanhanget allt mer som rasistiska tokskaft. Solidariteten fanns kvar på riktigt, Sverige lever fortfarande...

Chefsredaktörerna på de två stora kuriren-koncernentidningarna i länet får symbolisera vändningen.
Eskilstuna-Kuriren: Vi tar ställning - gör du?
Sörmlands Nyheter: Bilderna på barnen blev droppen

Så inlägget nedan är nu lite inaktuellt... men inte helt.


Fascistångest

Jag såg en insändare i DN... jag hade kunnat skriva den själv. Budskapet är även mitt. Den är svår att hitta elektroniskt men här kan man se den, Klimatångesten får vänta, nu har jag fascistångest.

Skräcken när jag inser att mina barn inte kommer att växa upp i ett samhälle där deras rätt till ett vettigt liv inte är lika absolut som min var när jag växte upp. Skräcken när jag inser vad den insikten gör med mig.

"Jag är inte rasist, men"-personer brukar lätt gömma sig bakom siffror. Det är förstås lättare att helt avhumanisera, inte bara till vi-och-dom-punkten, när man ska propagera för att folk får dö i sitt hemland eller på flykt - de får inte komma hit. På liknande sätt har "De 18%:en"/SD:arna har för mig blivit en siffra. En brun massa av drägg. En brun massa som jag kan tänka att jag har samma inställning till som rasisterna har till flyktingarna, tiggande romer etc.
När Özz lägger ut bilder på döda flyktingbarn så skakar det förstås rasisternas siffror. När jag inser att folk jag känner är en del av rasisterna så skakar det mina siffror. Det som däremot börjar hända är att jag allt mer skriver av folk, accepterar polariseringen, placerar dem i "dom"-facket, gör dem till en permanent del av siffran. Gör mig själv till en person jag inte vill vara. Gör mig till en spegelbild av SD:arna.

Jag blev politiskt aktiv i skiftet 80-90-tal. Till stor del var det för att jag såg orättvisor som inte borde få finnas, till stor del fokuserat på barn (eftersom som barn var det min värld). Helt omotiverade skillnader mellan länder, barn som dog av svält medan stora delar av världen åt ihjäl sig, barn som inte klarade skolan för att de inte fick tillräckligt med hjälp, barn som inte fick gå i skolan, läxor till barn som inte hade någon hjälp hemma...etc...etc... När nedskärningarna rullade in på 90-talet så blev skevheten mellan min bild av hur samhället borde vara, mot ut det faktiskt var, inte mindre.

Socialdemokratin som jag fram till dess faktiskt såg som ryggraden i hela samhällsbygget levde inte upp till de förväntningar jag hade. Egoismvågen tilläts expandera och "valfrihet" blev slagord för alla [förstå mig rätt, valfrihet är viktigt men på rätt saker]. Alla skulle tänka på sig själva och sina egna valmöjligheter i första hand, i min skolvärld en MUFiering av samhället. Grunden för vi-och-dom byggdes upp.

Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder. Det jag däremot insett är att "Sverige" förstås inte är en geografisk yta med en gräns. För mig är Sverige inte till liten del socialdemokratin och solidariteten. Utan det så blir det inte mycket kvar att tycka om, inte så mycket som skiljer från andra länder. Därför har jag inget problem med att människor som är födda utanför den geografiska ytan kommer hit. För mig blir de en del av Sverige i princip omedelbart. För mig blir då SD:arna ett hot mot mitt land... och jag ser åter igen spegelbilden.

Kommande generationer kommer inte få växa upp i drömlandet. Den solidaritet som var själva kärnan håller på att försvinna, eller fanns den ens? Var den inte solidaritet utan bara den rikes allmosor? Var socialdemokratin fernissa? Var den fackliga kampen uteslutande egenintresse? Fanns aldrig Sverige?

Religion är opium för folket, eller?

söndag 2 augusti 2015 · Comments

(...och som vanligt förväntar jag mig att ni som läser inlägg även har läst blogg-beskrivningen ;-)

Med en lite slentrianmässig analys så finns det en tydlig koppling mellan vänstern och arabvärlden, lite absurt ur vissa vinklar men ändå. Den panarabiska kopplingen till socialism (Baathpartiet, Nasser, Al-Gadaffi... i och för sig inte strålande förebilder men det blir ju tillsammans flera av de tidigare tunga länderna i regionen), palestinafrågan, USA-imperialism m.m.
Islam har också tydligare drag av socialism, speciellt gällande jämlikhet och ekonomisk rättvisa än andra religioner. Att då muslimer och socialister i vissa frågor hamnar på samma sida är långt ifrån konstigt, även om Islam ur moralaspekt måste ses som djupt konservativ sett i en svensk kontext (och där kommer den aktuella motsättningen).

Men sen är ju religion opium för folket. En konstruktion från makten för att pacificera befolkningen, inte olikt att ge alkohol som ersättning för arbete. Ett sätt att gömma huvudet i sanden. En idékonstruktion som förhindrar att man ser orättvisorna i vardagen och att de är skapade helt av människan/av de som styr samhället. Jag är egentligen helt övertygad om det... men även Paradise hotell, föreställningar på Dramaten etc har också potential åt det hållet.

Går det att vara religionskritisk och samtidigt vara för religionsfrihet? I en artikel i Flamman debatterar några vänsterpartister kring frågan om förtryck med religiösa förtecken (även om jag kan tycka att man egentligen borde se det lika mycket som kulturellt) i förorter till storstäderna och partiets hållning i frågan. Artikeln tar egentligen upp två frågor, förhållandet till den specifika frågan samt partiets hållning gällande religionsutövning.

Men kan man vara ett sekulärt och religionskritiskt parti och samtidigt vara för religionsfrihet? Visst kan man det. Men när religionsutövningen krockar med mänskliga rättigheter, barns rättigheter, demokratiska principer eller är emot grundlagen, då måste samhället reagera.
...ergh... så länge inte "religion och gamla medeltida sedvänjor" utövas som det enligt skrifterna säger att det ska göras så är det ok? per definition omöjligt i många fall, kan jag tycka. Att utöva vad artikelförfattarna ser som en medeltida sedvänja i ett modernt samhälle bör vara svårt.

För några år sedan skrev jag i ett två inlägg (här och här) om hur föräldrar per definition indoktrinerar sina barn och styr deras liv, oavsett om det som i mitt fall gäller socialism och veganism eller om det gäller religion. Religiösa föräldrar gör inte sina barn religiösa av elakhet, utan för att de faktiskt tycker det är en fördel. (... och jo, jag skulle också ibland vilja kunna ett väsen som vakade över mig och tro på det med hela mitt hjärta) [däremot tycker jag att fysiskt eller moraliskt icke-reversibla religiöst betingade åtgärder, som omskärelse av barn och i viss mån barndop är helt fel].

Jag tror faktiskt inte att det går att utöva religion, som den var ursprungligt tänkt, i ett modernt samhälle utan att trampa på mänskliga rättigheter, barns särskilda rättigheter eller grundläggande principer. Däremot så är jag för religionsfrihet, även i praktiken. Vill man ha slöja ska man få ha det, vill man ha ledigt för religiösa högtider så ska det vara möjligt, speciell kost i skolan för barn i religiösa familjer är självklart. Jag kan även tänka mig att t.ex. skolan anpassas gällande ex sim-utbildning i helklass till att det delas upp, utifrån hänsyn till de elever som tycker att det är helt oacceptabelt att bada med killar (...pga indoktrinering?) och för att det inte bör vara motsvarande problem för de som desperat vill bada blandat. Däremot tycker jag inte att uppdelade klasser är en fördel för individen eller samhället, oavsett om det är baserat på kön, kunskapsnivå eller socioekonomiska faktorer (...friskolor någon?). Därmed delar jag inte artikelförfattarnas syn att religiösa friskolor är ett större problem för samhället är friskolor generellt.
[numera ...extremt sidospår... men som skolelev tyckte jag att det var brutalt irriterande och orättvist när tjejer och killar delades upp på gymnastiklektionerna i skolan, om inte annat för att det gjorde att tjejerna fick högre betyg i gymnastik än vad de förtjänade... varför då inte i svenska?]

Men!

Förutsättningen för religiös/kulturell anpassning av samhället är att individen inte känner sig förtryckt, med betoning på känner sig. Givetvis också att det på individnivå inte bryter mot lagar.

Det är lätt för samhället att peka på någon person eller grupp och säga att den är mer förtryckt än någon annan. Lite så känns det även i debatten om kvinnoförtryck i den aktuella frågan om fundamentalism. Förtryck på generaliserad gruppnivå är alltid svårdefinierat när det förflyttas till individer. Vem är förtryckt och vem anser att förtrycket av en själv är normalt/rätt? Diskussionen om slöjförbud är väl själva definitionen på frågeställningen.

Det finns säkert kvinnor som stödjer SDs eller KDs högerkonservativa syn som tycker att det är normalt och helt rätt att vara kedjad vid spisen, inte ha några egna karriärmöjligheter och att vara hemma med barn i 15 år. Det samma inom andra religiösa/kulturella grupper. Inget jag tycker att samhället ska uppmuntra (av många skäl) men på individnivå då inte ett förtryck som jag definierar det. Folk måste få titta på Paradise hotell om de vill.

Så jag kan med lätthet konstatera att jag är lika kluven som partiet. Religion är opium för folket men individens rätt att få tänka, tro och känna vad den vill (inom landets lagars utrymme) är avgörande för ett civiliserat samhälle. Att genom lagar eller andra samhällsinsatser då i större utsträckning än vad som behövs inskränka den rätten är inte bra, men samtidigt ska förstås samhället alltid agera vid missförhållanden. Kluven var ordet.

[Ok, detta inlägg blev inte i slutändan vad jag tänkte mig när jag började för en timme sedan och kanske inte heller exakt den fråga jag funderade på i veckan... men sånt är livet.. barnen är vakna och tillgänglig tid är slut]
[Låt mig också ärligt påpeka att sidor som OnIslam kan tyckas visa på att jag kanske har fel i frågan om att det inte fungerar att utöva religion i ett modernt samhälle. Deras svar på kniviga vardagsfrågor för nära-på-bokstavstroende är ibland bra, baserade på religiös text/beslut men ändå flexibla och tankeväckande...]

Decemberöverenskommelsen ... och moderater som vill att den ska DÖÖÖÖööö!

· Comments

Ingen tycker väl att Decemberöverenskommelsen (DÖ) är särskilt höjdarbra. Att SD blivit så stora att de ställer till problem för övriga partier att på ett vettigt demokratiskt sätt styra landet måste väl minst 75% av befolkningen tycka är ett elände... eller... hmm... [bäst att räkna bort lite moderater...] 65% av befolkningen.

Det är ändå lite fascinerande att moderater både här och där ojar sig över hur hemskt det är att DÖ gör att de tappar folk till SD. Är det M's officiella analys? Att folk väljer SD (eller S?) för att moderaterna inte var beredda att styra med stöd av SD (eller S), eller gå till nyval och istället valde att gå i opposition med en minoritetsregering paxad till nästa gång...

Förklaringen till DÖ i den fullständigt intetsägande debattartikeln i SvD är att de borgerligas partiledningar på hederligt Offensiv-manér ville "avslöja" motståndaren så att folket inser sanningen och öppnar ögonen för Vänsterpartiets inflytande i regering... inte för att DÖ behövdes för att man inte på allvar tror att något av de traditionella blocken får egen majoritet nästa val heller (det var ju ett tag sedan nu), och inte heller att SDs stödtrupper till slut tröttnar på alla skandaler eller på numera infiltrerande nazister från nedlagda SvP.

Det är ju ändå lite kul att Finn Bengtsson (M) och hans M-kollegor tycker att V haft sådant inflytande på regeringens politik. Det är ju hemska hemska nästan stalinistiska V-förslag som DÖ tvingade stackars moderater att släppa fram i vårbudgeten. Som...

• Pengar till fler anställda i äldreomsorgen
• Ökade resurser till förlossningsvården
• Glasögonbidrag till alla barn
• Gratis medicin till alla barn
• Stabilt stöd till kvinnojourer
• Höjt golv i a-kassan
• Höjt bostadstillägg för pensionärer
• Höjd sjuk- och aktivitetsersättning
• Datum för avskaffande av stupstocken i sjukförsäkringen

En av våra lokala stjärnor (typ... landstingsråd) Fredrik Lundberg (FP) skrev härom månaden en debattartikel (också SvD) om att blockpolitiken var död (eller egentligen att Fp borde stå själva som socialliberaler [är inte det en oxymoron... "stå själva" - "socialliberaler"]). Jag tycker att hans analys av samhällsutvecklingen och det politiska läget är klart intressant. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att analysen underminerar FP och C. Deras syfte blir då helt valfrihetsdemokratiskt (alla ska kunna välja något de är bekväma med, även om det baseras på en färg/blomma/partiledare) och inte faktiskt partiideologiskt.

Jag tror att anledningen till att de Nya Moderaterna gick så bra under Borg/Reinfeldt var att de lät som socialliberaler, precis som sossarna gör. Kombinationen av folkhem, välfärdskramande och jobbskatteavdrag var väl svår att stå emot (även för S). Är det då inte lite onödigt att inte bara rakt av erkänna att blocken numera ser lite annorlunda ut.

Socialliberaler - Mp (storstadsgröna-), S (betong-), C (ny-), M ("nya"), Fp - 279 mandat
Moralkonservativa - Kd  - 16 mandat
Främlingsfientligtmoralkonservativa - SD - 49 mandat
Vänstersossar - V - 21 mandat

175 mandat borde inte vara några problem... Tre block, 279/65/21.

Så kanske jag håller med moderaterna i SvD, och Fredrik i SvD.
DÖ behövs egentligen inte och blockpolitiken är död (partiledningarna har bara inte förstått det).

Pannkakskyrkan - varför nedvärderar de sin egen insats?

fredag 5 juni 2015 · Comments

Jag hörde härom veckan Verkligheten i P3s dokumentär om Pannkakskyrkan, lyssnade på den nyss av bara farten.

Det som slår mig varje gång jag hör religiösa människor är att de oftast nedvärderar sin egen insats. Varför måste de blanda in Gud, Jesus och gudomliga uppdrag när de gör vänliga saker?

Pannkakskyrkan är som jag förstår det en missionerande ungdomsrörelse som erbjuder bön och pannkakor (i den ordningen). De utför också med sin bön försök till helande av smärta (och skador?). De håller på pannkakan lite för att de ska hinna prata med personen som de fått i sitt nät.

Pannkaksdelen av Pannkakskyrkan kanske är en taktisk detalj, men det går ju inte att komma ifrån att det är en vänlig handling att dela ut gratis pannkakor.

Likadant tycker jag egentligen om böndelen också. Att lägga händerna på någon och med hyfsad inlevelse försöka åkalla ett högre väsen som ska ta bort deras skada kan kanske ses som aningens knasigt, men samtidigt visar det omtanke och (bortsett från den taktiska aspekten av missionerande, känsla av uppdrag från Gud etc) en hel del medmänsklighet.

Det är ju inte alls konstigt att en person efter fysisk kontakt och omtanke känner sig bättre, inte heller att de signalsystem som sätter igång i kroppen minskar fokuset på smärtan och den känns mindre. Att kalla det ett mirakel är att ta i, men samtidigt inte.

Det är pannkaksmissionärernas "mirakel", inte Guds... De gör en god insats (iofs som jag ser det av fel orsak) för människor som behöver omtanke och lite ompysslande och borde själva ta äran. Varför blanda in tro och högre väsen (Gud, Jesus, heliga andar etc)? Varför kalla det ett uppdrag från Gud?

Legalitet?

söndag 26 april 2015 · Comments

Inför det kommunfullmäktige som inträffar i morgon, 27 april 2015, så lämnade jag in en interpellation. Interpellationen handlade om hur presidiet agerar ifall det kommer in en motion som presidiet inte anser bör få framställas. Som exempel använde jag en motion som kom in från SD till ett tidigare möte. Det har dock under de mandatperioder jag suttit i fullmäktige dykt upp andra exempel på motioner som varit tveksamma, kommer bara ihåg ett exempel (SD) där KF bestämde på ordförandens förslag att motionen inte fick framställas (gällde en icke-kommunal angelägenhet).

Interpellationen fick inte framställas, efter beslut av presidiet (inte fullmäktige), och skickades inte ut med handlingarna till mötet. Orsaken var att interpellationen var ställd till fullmäktiges ordförande.

"Presidiets uppdrag
5 § Presidiet ska utifrån ett fullmäktigeperspektiv ansvara för att utveckla lokaldemokrati, medborgardialog och arbetssätt inom förtroendemannaorganisationen, samt vara remissinstans för demokratifrågor. Arbetet ska stärka fullmäktige som beslutande organ, vitalisera det politiska arbetet i hela organisationen samt utveckla kvaliteten i det politiska beslutsfattande" - Strängäs kommuns fullmäktiges arbetsordning

... utifrån den nyligt uppdaterade arbetsordningens ansvarsfördelning kring arbetssätt inom förtroendemannaorganisationen så tyckte jag att det var rimligt att fullmäktiges ordförande besvarade frågan. Interpellationer ska ställas till den som har ansvar för en fråga.

Att jag har rätt att som ledamot ställa den frågan är klart...

"De förtroendevaldas initiativrätt
16 § Ledamöterna i fullmäktige får väcka motioner. Att de också får ställa interpellationer och frågor framgår av 5 kap. 49-56§§." - Kommunallagen 4 kap

Som jag ser det är det också klart att även fullmäktiges ordförande kan interpelleras

"Interpellationer och frågor
52 § Interpellationer får ställas av ledamöterna och riktas till ordföranden i en nämnd eller en fullmäktigeberedning samt till de förtroendevalda i övrigt som fullmäktige bestämmer." - Kommunallagen 5 kap (min markering)
... även om fullmäktige i sin arbetsordning för förutsägbarhet och smidighet skull har lagt till en grupp som får interpelleras (notera att det inte finns något beslutad avgränsning av 52 § (ovan))

"Interpellationer 
26 § En ledamot får ställa en interpellation till ordföranden i en nämnd eller fullmäktigeberedning. En interpellation får även ställas till gruppledaren/främste oppositionspolitikern i styrelsen eller varje nämnd." - Strängnäs kommuns fullmäktiges arbetsordning

Presidiet beslutade...

"Interpellationer och frågor
51 § Fullmäktige beslutar utan föregående överläggning om en interpellation får ställas.- Kommunallagen

"Ärenden och handlingar till sammanträden
10 § Ordföranden bestämmer efter samråd med vice ordföranden när fullmäktige ska behandla ett ärende, om inte annat följer av lag"- Strängnäs fullmäktiges arbetsordning (min markering)

"Hur ärendena avgörs
45 § Ordföranden skall vägra att lägga fram ett förslag till beslut, om ordföranden anser att förslaget innebär att ett nytt ärende väcks. Ordföranden får vägra att lägga fram ett förslag till beslut, om ordföranden anser att förslaget skulle leda till ett beslut som strider mot lag eller annan författning. Fullmäktige får dock besluta att förslaget ändå skall läggas fram." - Kommunallagen, 5 kap
Så det som blir kvar är att ställa lite enkla frågor till KF ordförande.


  1. Har jag förstått rätt att presidiet anser sig ha mandat att avgöra om interpellationer får framställas. På vilket mandat från arbetsordning eller kommunallag sker det?
  2. Vad är syftet med att fråga fullmäktige om interpellationer får framställas om presidiet redan tagit bort de som man inte anser får framställas och KF på något sätt delegerat den beslutsrätten till presidiet?
  3. Gäller svaren på frågorna även för hanteringen av motioner?
...och begära ut protokollet från senaste presidiemöte, som då borde innehålla "fullmäktiges" beslut.


"60 § I protokollet skall anges vilka interpellationer och frågor som har ställts och vilka interpellationer och frågor som har besvarats." - Kommunallagen, 5 kap

Interpellationen som inte fick framställas

· Comments

Interpellation - Hur jobbar presidiet?
Mottagare: Leif Lindström , KF ordförande
Jag vill börja med att klargöra att detta inte är dold kritik eller smygargumentation. Även om jag villigt erkänner att det var Sverigedemokraternas motion, exemplet nedan, som föranleder denna interpellation (något sorts sista-droppen-princip). Det är ett ärligt menat försök att få en diskussion kring fullmäktigepresidiets roll.

Presidiet har som jag ser det en viktig roll i att styra vilka ärenden som tas upp på fullmäktige samt även att ge ledamöterna vägledning kring fullmäktiges roll och kompetensområde.
När motioner och interpellationer tas upp för första beslut kring om de får framställas eller inte så går det normalt väldigt fort. Du som kommunfullmäktiges ordförande hinner ibland knappt läsa klart ärendemeningen innan du konstaterar att det inte finns någon på talarlistan och att fullmäktige kan gå till beslut. Oftast inväntas inga reaktioner från fullmäktige utan du som ordförande tolkar KFs mening och beslutar i nästan ett andetag.

Jag tycker att det ibland, betoning på ibland, har medfört att ärenden fått framställas när de egentligen skulle krävt viss bearbetning och resonemang/diskussion för att iallafall jag skulle tycka att frågan om de fick framställas är helt klargjord.

Fullmäktiges och nämndernas uppgifter klargörs i kommunallagen.

9 § Fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen eller landstinget, främst
1. mål och riktlinjer för verksamheten,
2. budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor,
3. nämndernas organisation och verksamhetsformer,
4. val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar,
5. val av revisorer,
6. grunderna för ekonomiska förmåner till förtroendevalda,
7. årsredovisning och ansvarsfrihet,
8. folkomröstning i kommunen eller landstinget, och
9. extra val till fullmäktige.
   Fullmäktige beslutar också i andra frågor som anges i denna lag eller i andra författningar. Lag (2010:1414).

13 § Nämnderna beslutar i frågor som rör förvaltningen och i frågor som de enligt lag eller annan författning skall handha.
   Nämnderna beslutar också i frågor som fullmäktige har delegerat till dem.

Exempel
På fullmäktige i februari la Sverigedemokraterna fram en motion som heter "Gemensamt policydokument mellan partier gällande vid tal/torgmöten osv.". Den syftar till att ta fram ett policydokument som reglerar politiska partier (måste ses som partiernas medlemmars) agerande vid andra partiers sammankomster.

Eftersom den framställs som en motion och inte informellt mellan partier så förutsätter jag att KF eller den nämnd KF delegerar till tar beslut i frågan. I detta fall beslutades att KF skulle ta beslut i frågan (i och med remittering till KS och ingen delegation).

Det jag då ställer mig frågande till i detta exempel är hur den motionen ligger inom KFs kompetensområde. KFs beslut gäller den kommunala verksamheten och allmänheten genom ex. ordningsföreskrifter. KF kan inte anses ha beslutanderätt genom ordningsföreskrifter i frågor som gäller grundlagsskyddade frågor, som yttrandefrihet. KF kan inte besluta kring något som ska gälla för de politiska partierna utanför fullmäktigesalen och den kommunala verksamheten. Fullmäktige har inget mandat att besluta om ordningsföreskrifter för politiska partiers medlemmar, annat än som kommunmedborgare.

Hur ska då fullmäktige kunna ta beslut i denna motion? Varför får den då framställas?

Frågeställningen
  1. Hur arbetar presidiet rent praktiskt med förberedande arbete inför att motioner och interpellationer framställs?
  2. Hur skulle presidiet agera om det uppstår tveksamhet ifall en motion eller interpellation verkligen får framställas?
    a.      
    Låter presidiet motioner och interpellationer som i praktiken inte kan beslutas eller besvaras ändå framställas för beredning?
    b.      Kontaktar presidiet gruppledare och framställande ledamot/-möter om det uppstår frågetecken?
  3. Hur ser presidiet på att alltid ta en exempelvis 10 sekunder paus mellan ärendemening, tolkning av fullmäktiges mening och beslut så att vi aningens tröga ledamöter hinner reagera? På ett standardlångt KF-möte blir det 10-talet minuter längre möte.

David Aronsson
Vänsterpartiet Strängnäs

"Måste handskas med de hjärtlösa brottslingarna"

torsdag 23 april 2015 · Comments

Even though I travel through the sea of the shadow of death, I will fear no evil, for you are with me Triton; your ship and your staff, they comfort me...eller inte..

När den italienska statens egna Mare Nostrum under ett år (mest 2014) försökte hindra och rädda flyktingar som flyr krigen och eländet i sina hemländer och ger sig ut på Medelhavet, så fungerade det halvdåligt. Döden på Medelhavet var ändå påtaglig under 2014. Tiden sedan EUs Frontex-organisation Triton tog över har varit en katastrof. "It is clear that the Triton operation cannot and will not replace Mare Nostrum" - sa Cecilia Malmström när Triton startade.

"The naval and air units deployed to Mare Nostrum was necessary to improve maritime security, patrol sea lanes, combat illegal activities, especially human trafficking, and tackle the Mediterranean humanitarian emergency in the Sicily Straits, averaging 5 Italian Navy ships and their air units at any given time."

Mare Nostrum kostade enligt uppgift 114 miljoner euro under 2014. Tritons start var 35 miljoner i årlig kostnad (2,9 per månad). Om nu EU-ledarna i sin visdom har kommit fram till att Triton måste ökas tre gånger... ergh...så är vi tillbaka på samma insats som Mare Nostrum var, eller? Visst går det säkert inte att räkna pengar rakt av, men det lär väl inte vara helt fel.

Läkare utan gränser skickar ut specialutrustade båtar för att rädda flyktingar på EUs gräns. Borde vi EU-medborgare inte skämmas? Iallafall lite? Är det människosmugglarna som är de "hjärtlösa brottslingarna"? eller de som styr i vårt namn.. eller ibland snarare väljer att inte styra?

Det är inte så svårt att se att utan en jämlikare värld, en fredligare värld så kommer EU behöva satsa betydligt större summor än vad som nämns ovan för att förhindra att människor blir så desperata att de tar vilka risker som helst för att komma in i EU. Vi måste se till ta emot mycket fler flyktingar direkt från grannländerna till konflikthärdar, vi måste öppna landgränsen till EU, ge rätt att söka asyl i EU från andra sidan EUs gräns. .... och återskapa en solidaritet i politiken som sakta men säkert försvinner.

EU kommer inte kunna förhindra att krig och konflikter blossar upp, väldigt sällan kunna stoppa dem heller. Med ett allt varmare klimat kommer livsutrymmet att krympa och desperationen öka, det kommer inte att minska konflikterna. Vi måste alla vara beredda att satsa de resurser som behövs för att Medelhavet inte ska svälja mer folk och inte fler barn ska dö av svält. För det går inte att komma ifrån att även om det är en offantlig katastrof att nära 1000 personer dör när de flyr med en skraltig båt så är den löpande tysta och allt som oftast bortglömda katastrofen fortfarande där. Ungefär 700 barn som inte hunnit bli 6 år dog medan jag skrev denna artikel. De dog av svält i en värld som har tillräckligt med mat och sjukdomar som hade gått att bota.

Varför inte fira andra världskriget slut?

söndag 19 april 2015 · Comments

Ryssland firar andra världskrigets slut den 9 maj, det är 70 årsminnet som firas. Många (alla?) EU-länder väljer att avstå att delta, däribland Sverige.

Nu är det väl inte så konstigt om Sverige inte deltar... kan tänka mig att någon elak ryss rätt lätt konstaterar att det är väl ett bra sätt för Sverige att minnas slutet på andra världskriget, genom att inte delta.

Att det kommer kritik mot att Serbien deltar är som jag ser det inte vidare välgrundat. Visst är det ett propagandaläge för ett allt med aggressivt Ryssland, men samtidigt är det ju andra världskriget vi pratar om. Jugoslavien förlorade omkring 1,5 miljon människor i kriget, Sovjetunionen, Kina, Polen och Tyskland var de enda som hade högre siffror (i fallande ordning för övrigt). Att då Serbien väljer att minnas slutet på kriget tillsammans med Ryssland kan väl inte vara konstigt, det hade varit konstigare om de inte gjorde det. Om det tillåts påverka hur EU ser på kommande Serbiskt medlemsskap så säger det mer om EUs kvalitet än Serbiens. Andra världskriget var en katastrof för många länder, det borde få betraktas utan inblandning av dagspolitiken.

Visst, lite off-topic för min blog men ändå...

Att ta konflikt med SD

torsdag 2 april 2015 · Comments

På senaste fullmäktige var en SD-motion uppe för behandling. Det gällde en folkomröstning om kommunens avtal med migrationsverket kring mottagande av ensamkommande barn och vuxna flyktingar. Motionen sågades av kommunstyrelsen som onödigt och slöseri med pengar. Något som även SD nu verkade dela.  

Men...

Jag borde ändå gått upp och sagt det jag tänkte säga.
Hade tänkt mig något åt detta håll...

"Nu har vi innan pausen fått en bra och nästa överoptimistisk dragning om kommunens framtidsplaner av chefstjänstemännen inom samhällsbyggnadskontoret. En hel del handlade om reklam, bilden av Strängnäs, att göra det attraktivt för företag och nya kommunmedborgare

Hur attraktivt hade det varit med en kommun som slösar några miljoner av exempelvis skolans pengar för att genomföra en meningslös folkomröstning?

En folkomröstning som endast har som syfte att skicka en osolidarisk signal till andra kommuner, till regeringen/staten/migrationsverket och till befintliga och potentiella kommunmedborgare och till folk som flyr för sitt liv.
En välkomnande, expansiv och dynamisk idyll har inte råd med sådana signaler.

Jag yrkar avslag på SDs motion"

Kära dagbok....

onsdag 1 april 2015 · Comments

...kunde jag ju börjat med. [och kanske samtidigt påmint om att bloggen ibland är en överdrift eller provokation]

Vi män ska ju prata om och visa våra känslor mer har jag förstått, så att vi inte kraschar på ett destruktivt sätt (har jag lärt mig i Metro, http://www.metro.se/kolumner/man-tvingas-bli-experter-pa-att-dolja-hur-de-mar/EVHocD!hZqkCjk5pNc6E/)

Så... Kära dagbok! Det har varit lite tungt ett tag nu. Valrörelsen var otroligt rolig och givande, men mycket jobbigare än vad jag då kände. Under min knappa månad på valrörelsesemester tappade jag drygt 5 kg. Det har också varit märkbart svårt att komma igång igen. Det kändes konstigt ovant att kliva in i fullmäktige för min tredje period.

För några år sedan stod jag i valet mellan att tillfälligt ta en chefstjänst eller att möta upp ett plötsligt ökat behov av politiskt engagemang. Då valde jag mitt jobb. Det är en prioritering som i grunden hållit sedan dess, även genom denna valrörelse och diskussion kring politiska uppdrag, men som jag nu undrar om jag valde rätt. Jag har fortsatt som chef i några år, vilket varit utvecklande men periodvis rätt jobbigt. Inte minst det senaste halvåret har medfört många tillfällen att bli ifrågasatt och framför allt att ifrågasätta mig själv avseende min kompetens, faktiskt inget jag är van vid.

Jag har ett barn som varje gång han gör något som han tror att jag inte gillar söker ögonkontakt ofta genom att fysiskt dra mitt huvud så att han ser mitt ansikte. När han oroligt söker av mitt humör så gäller det att ta sig samman och visa stabilitet/lugn/trygghet och ett genuint leende för att undvika ordlös misär och oro, eller stora krokodiltårar. Det uppmuntrar inte direkt till att visa sin egen oro eller mående. Så glöm att gråta offentligt, jag sitter stabilt fast som kugge i det patriarkala hjulet.

Men...

Varje gång jag lyssnar på nyheterna, varje gång jag läser tidningen, varje gång jag går in på COOP och nickar vänligt till de som sitter utanför samtidigt som jag svär inombords över att jag aldrig har kontanter på mig, så framstår mina eventuella bekymmer som helt självförvållade och smått patetiska. Jag skulle säkert vara ännu mindre benägen att gråta offentligt, som Metroskribenten uppmanar till, om jag satt i vinterkylan för att tigga ihop pengar för att ge mina barn någon sorts liv men först då skulle jag haft vettiga skäl för det.
Så nog med självömkan och mer av det jag egentligen tänkte skriva, nämligen om att det är dags att lyfta mig i kragen och mer rutimässigt ta konflikten med SD.

Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg