Kära dagbok....

onsdag 1 april 2015 ·

...kunde jag ju börjat med. [och kanske samtidigt påmint om att bloggen ibland är en överdrift eller provokation]

Vi män ska ju prata om och visa våra känslor mer har jag förstått, så att vi inte kraschar på ett destruktivt sätt (har jag lärt mig i Metro, http://www.metro.se/kolumner/man-tvingas-bli-experter-pa-att-dolja-hur-de-mar/EVHocD!hZqkCjk5pNc6E/)

Så... Kära dagbok! Det har varit lite tungt ett tag nu. Valrörelsen var otroligt rolig och givande, men mycket jobbigare än vad jag då kände. Under min knappa månad på valrörelsesemester tappade jag drygt 5 kg. Det har också varit märkbart svårt att komma igång igen. Det kändes konstigt ovant att kliva in i fullmäktige för min tredje period.

För några år sedan stod jag i valet mellan att tillfälligt ta en chefstjänst eller att möta upp ett plötsligt ökat behov av politiskt engagemang. Då valde jag mitt jobb. Det är en prioritering som i grunden hållit sedan dess, även genom denna valrörelse och diskussion kring politiska uppdrag, men som jag nu undrar om jag valde rätt. Jag har fortsatt som chef i några år, vilket varit utvecklande men periodvis rätt jobbigt. Inte minst det senaste halvåret har medfört många tillfällen att bli ifrågasatt och framför allt att ifrågasätta mig själv avseende min kompetens, faktiskt inget jag är van vid.

Jag har ett barn som varje gång han gör något som han tror att jag inte gillar söker ögonkontakt ofta genom att fysiskt dra mitt huvud så att han ser mitt ansikte. När han oroligt söker av mitt humör så gäller det att ta sig samman och visa stabilitet/lugn/trygghet och ett genuint leende för att undvika ordlös misär och oro, eller stora krokodiltårar. Det uppmuntrar inte direkt till att visa sin egen oro eller mående. Så glöm att gråta offentligt, jag sitter stabilt fast som kugge i det patriarkala hjulet.

Men...

Varje gång jag lyssnar på nyheterna, varje gång jag läser tidningen, varje gång jag går in på COOP och nickar vänligt till de som sitter utanför samtidigt som jag svär inombords över att jag aldrig har kontanter på mig, så framstår mina eventuella bekymmer som helt självförvållade och smått patetiska. Jag skulle säkert vara ännu mindre benägen att gråta offentligt, som Metroskribenten uppmanar till, om jag satt i vinterkylan för att tigga ihop pengar för att ge mina barn någon sorts liv men först då skulle jag haft vettiga skäl för det.
Så nog med självömkan och mer av det jag egentligen tänkte skriva, nämligen om att det är dags att lyfta mig i kragen och mer rutimässigt ta konflikten med SD.

Flest träffar senaste månaden