Pannkakskyrkan - varför nedvärderar de sin egen insats?

Jag hörde härom veckan Verkligheten i P3s dokumentär om Pannkakskyrkan, lyssnade på den nyss av bara farten.

Det som slår mig varje gång jag hör religiösa människor är att de oftast nedvärderar sin egen insats. Varför måste de blanda in Gud, Jesus och gudomliga uppdrag när de gör vänliga saker?

Pannkakskyrkan är som jag förstår det en missionerande ungdomsrörelse som erbjuder bön och pannkakor (i den ordningen). De utför också med sin bön försök till helande av smärta (och skador?). De håller på pannkakan lite för att de ska hinna prata med personen som de fått i sitt nät.

Pannkaksdelen av Pannkakskyrkan kanske är en taktisk detalj, men det går ju inte att komma ifrån att det är en vänlig handling att dela ut gratis pannkakor.

Likadant tycker jag egentligen om böndelen också. Att lägga händerna på någon och med hyfsad inlevelse försöka åkalla ett högre väsen som ska ta bort deras skada kan kanske ses som aningens knasigt, men samtidigt visar det omtanke och (bortsett från den taktiska aspekten av missionerande, känsla av uppdrag från Gud etc) en hel del medmänsklighet.

Det är ju inte alls konstigt att en person efter fysisk kontakt och omtanke känner sig bättre, inte heller att de signalsystem som sätter igång i kroppen minskar fokuset på smärtan och den känns mindre. Att kalla det ett mirakel är att ta i, men samtidigt inte.

Det är pannkaksmissionärernas "mirakel", inte Guds... De gör en god insats (iofs som jag ser det av fel orsak) för människor som behöver omtanke och lite ompysslande och borde själva ta äran. Varför blanda in tro och högre väsen (Gud, Jesus, heliga andar etc)? Varför kalla det ett uppdrag från Gud?