De 85 % är inte så tysta längre

lördag 5 september 2015 · Comments

Ibland vänder det snabbt.

Jag skrev Fascistångest-inlägget nedan på bloggen för en vecka sedan. Det var betydligt längre och fullt med hopplös ilska. Det blev aldrig publicerat eftersom jag tyckte den behövde redigeras till något mer lämpligt. När jag hade gjort det såg jag detta inlägg i en FB-väns flöde.

Otäckt många SD-anhängare här. Jag tänker på detta ohälsosamt mycket. Jag känner stor oro för mitt lands framtid för att inte tala om mina barns framtid. Jag försöker lära mina barn rätt och fel, uppfostra dem. Men till vilken framtid?? Ett land som Grekland? Eller värre? Grekland är ett fantastiskt land men i kris. Det är dit vi kommer om vi släpper in SD mer. De har inte kunskapen att leda en regering Snälla ni! Ni måste väl se det? De vill vinna och göra Sverige svenskt på deras sjuka sätt! Finans och politik kan de inte. VARFÖR är ni så bittra? Vad har ni missat? Ni ansvarar själva för era liv, ingen annan!!!!
Även om hon uttrycker något åt samma håll som jag tänkte så var det ändå lite hoppingivande att någon så tydligt tar avstånd i sin privata sfär. För det är väl vad som varit mest knäckande, att de 85% som inte är SD är så tysta. Men så är det inte längre. För många verkar den sista droppen fallit de senaste dagarna. Det märks i nyhetsflödet och sociala medier. De tysta 85% är inte så tysta längre, solidariteten är tydlig, avståndstagandet sker med högre ljudnivå. SD:arna får allt svårare att stå för sin åsikt och de som gör det låter i sammanhanget allt mer som rasistiska tokskaft. Solidariteten fanns kvar på riktigt, Sverige lever fortfarande...

Chefsredaktörerna på de två stora kuriren-koncernentidningarna i länet får symbolisera vändningen.
Eskilstuna-Kuriren: Vi tar ställning - gör du?
Sörmlands Nyheter: Bilderna på barnen blev droppen

Så inlägget nedan är nu lite inaktuellt... men inte helt.


Fascistångest

Jag såg en insändare i DN... jag hade kunnat skriva den själv. Budskapet är även mitt. Den är svår att hitta elektroniskt men här kan man se den, Klimatångesten får vänta, nu har jag fascistångest.

Skräcken när jag inser att mina barn inte kommer att växa upp i ett samhälle där deras rätt till ett vettigt liv inte är lika absolut som min var när jag växte upp. Skräcken när jag inser vad den insikten gör med mig.

"Jag är inte rasist, men"-personer brukar lätt gömma sig bakom siffror. Det är förstås lättare att helt avhumanisera, inte bara till vi-och-dom-punkten, när man ska propagera för att folk får dö i sitt hemland eller på flykt - de får inte komma hit. På liknande sätt har "De 18%:en"/SD:arna har för mig blivit en siffra. En brun massa av drägg. En brun massa som jag kan tänka att jag har samma inställning till som rasisterna har till flyktingarna, tiggande romer etc.
När Özz lägger ut bilder på döda flyktingbarn så skakar det förstås rasisternas siffror. När jag inser att folk jag känner är en del av rasisterna så skakar det mina siffror. Det som däremot börjar hända är att jag allt mer skriver av folk, accepterar polariseringen, placerar dem i "dom"-facket, gör dem till en permanent del av siffran. Gör mig själv till en person jag inte vill vara. Gör mig till en spegelbild av SD:arna.

Jag blev politiskt aktiv i skiftet 80-90-tal. Till stor del var det för att jag såg orättvisor som inte borde få finnas, till stor del fokuserat på barn (eftersom som barn var det min värld). Helt omotiverade skillnader mellan länder, barn som dog av svält medan stora delar av världen åt ihjäl sig, barn som inte klarade skolan för att de inte fick tillräckligt med hjälp, barn som inte fick gå i skolan, läxor till barn som inte hade någon hjälp hemma...etc...etc... När nedskärningarna rullade in på 90-talet så blev skevheten mellan min bild av hur samhället borde vara, mot ut det faktiskt var, inte mindre.

Socialdemokratin som jag fram till dess faktiskt såg som ryggraden i hela samhällsbygget levde inte upp till de förväntningar jag hade. Egoismvågen tilläts expandera och "valfrihet" blev slagord för alla [förstå mig rätt, valfrihet är viktigt men på rätt saker]. Alla skulle tänka på sig själva och sina egna valmöjligheter i första hand, i min skolvärld en MUFiering av samhället. Grunden för vi-och-dom byggdes upp.

Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder. Det jag däremot insett är att "Sverige" förstås inte är en geografisk yta med en gräns. För mig är Sverige inte till liten del socialdemokratin och solidariteten. Utan det så blir det inte mycket kvar att tycka om, inte så mycket som skiljer från andra länder. Därför har jag inget problem med att människor som är födda utanför den geografiska ytan kommer hit. För mig blir de en del av Sverige i princip omedelbart. För mig blir då SD:arna ett hot mot mitt land... och jag ser åter igen spegelbilden.

Kommande generationer kommer inte få växa upp i drömlandet. Den solidaritet som var själva kärnan håller på att försvinna, eller fanns den ens? Var den inte solidaritet utan bara den rikes allmosor? Var socialdemokratin fernissa? Var den fackliga kampen uteslutande egenintresse? Fanns aldrig Sverige?

Flest träffar senaste månaden

Populära inlägg