Argh! Har jag gått och blivit EU-vän?

Jag måste nog erkänna...

EU har för mig varit ett kapitalistiskt projekt, mycket mer fokuserad på den fria rörligheten för finanskapitalet än på den fria rörligheten för människor eller på de nödvändiga begränsningarna av friheter som global uppvärmning, djurindustrin eller plastråvara i maten skapar ett behov av. Det kändes som att EU bara brydde sig om den fria rörligheten för människor när de var en bricka i ett kapitalistiskt spel (ex Laval-spektaklet).

Sverige har alltid känts bättre. Mer solidariskt, mer globalt, mer rättvist, mer samhällsbygge. Därför gjorde jag mina första trevande kampanjförsök för ett nej till EG/EU, och sedan mer aktivt i nej till EMU.

Efter att ha jobbat i rätt många år med miljöfrågor inom industrin och på myndighet så känner jag att jag har hyfsad koll på hålen i det svenska miljöarbetet. Vi är fortfarande med i toppen inom en del frågor, men det är EU som driver. Driver på ett sätt som Sverige inte hade kunnat göra. Det gäller allt från tillsyn över industriers utsläpp, energiförbrukning och kemikalieanvändning till skyddet för utsatta djur-/växtarter och arbetet med att säkra vattenförsörjning/friska vatten. Miljöfrågorna har också för mig fått större tyngd än tidigare. Där är EU bättre, iallafall på att påverka de stora strukturerna.

Vi lever i en demokrati. Det gör att vi måste lita på att andra människor tar rätt beslut. Vi måste tillsammans hitta rätt väg. Det medför ju förstås också att de andra puckona ibland ["ibland", typ ganska ofta] inte går åt det håll jag vill. Jag kan tänka mig att acceptansen för det minskar ju större grupp det är, ju större valkrets, desto större region.... eller union. Fördelen för mig och sådana som mig är väl att vi som socialister har något sorts inneboende (naivt?) förtroende för andra människors kompetens. Det kanske medför att jag lättare kan acceptera att en större grupp människor tillåts påverka beslut som berör mig. Jag litar (inom rimliga gränser) på mina medmänniskor.

Hanteringen av de flyktingar som lämnat Syrien, Afghanistan, Iran (Afghanistan?), Irak, Somalia, eller Eritrea och kommit till EU [samt bristen på hjälp till de som stannat i närområdet] har varit och är hemsk, reglerna kring återförening av familjer och tillfälliga uppehållstillstånd är lika huvudlöst som inhumant. EU visar också allt för tydligt att det fortfarande är en rätt lös sammanslutning av länder, en hel del länder som bara gått med för att få de ekonomiska fördelarna (för länder och individer). Sverige bekräftade norrmännens bild om skenhelighet och att välfärdsstaten/socialdemokratin inte är solidaritet utan upplyst egoism [till och med nya Moderaterna fattade att välfärd är bra för hela samhället, även deras väljargrupper].

Där kommer också knäckfrågan. Om jag accepterar demokratin, var går gränsen för hur många som får tycka samtidigt som jag i samma fråga? Ska alla beslut fattas i kommunen? Måste landstingen vara nuvarande storlek eller är det sakelisamma om det är människor i en region som tycker till? Blir besluten bättre för att det bara är svenskar som tycker i en fråga eller får hela EUs befolkning också tycka? Finns det några fördelar kvar med Sverige?

Den politiska utvecklingen i Sverige. Högervridningen och nedmonteringen. Socialdemokratins totala svek i flyktingfrågan, av åtminstone det jag och många sossar trodde att de stod för. SDs femtedel av befolkningen. Brexitkampanjens nationalistiska och främlingsfientliga tongångar. Ökningen av hatbrott efter Brexitresultatet. De krav på folkomröstningar och urträde som kommer från högerextrema partier i Sverige och övriga länder. För mig har det medfört att jag nu ser EU mer som dom ser det. Jag ser tydligare vad de tycker illa om... som jag då gillar. EU har för mig fått mer av den socialistiska ton som det får när dess högermotståndare beskriver det (eller när europeiska socialdemokrater försvarar det). Jag kommer aldrig delta i en kampanj på samma sida som SD och extremhögern, det kommer vara det ultimata beviset på att jag i sådant fall tänkt helt fel. Att vara emot EU har nu för mig blivit en sådan fråga.

Därför är jag nu för EU... [iofs har jag väl alltid varit EU-kritisk eurofederalist]

[och att EU styrs av tjänstemän... har något som jobbat politiskt eller på myndighet kvar illusionen att det är politikerna som styr i Sverige? Ungefär lika ofta som inom EU skulle jag säga, typ i de flesta stora principfrågorna och några % av de små beslutet som påverkar vår vardag]